Tandläkare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Legitimerade yrken i Sverige
Yrke/Yrkestitel Utbildning
Apotekare Apotekarexamen*
Arbetsterapeut Arbetsterapeutexamen
Audionom Audionomexamen
Barnmorska Barnmorskeexamen
Biomedicinsk analytiker Biomedicinsk analytikerexamen
Dietist Dietistexamen
Djursjukskötare Djursjukskötarexamen
Kiropraktor Kiropraktorexamen*
Logoped Logopedexamen
Läkare Läkarexamen*
Lärare (omfattar inte alla lärargrupper) Lärarexamen
Naprapat Naprapatexamen*
Optiker Optikerexamen
Ortopedingenjör Ortopedingenjörsexamen
Psykolog Psykologexamen*
Psykoterapeut Psykoterapeutexamen
Receptarie Receptarieexamen
Röntgensjuksköterska Röntgensjuksköterskeexamen
Sjukgymnast Sjukgymnastexamen
Sjukhusfysiker Sjukhusfysikerexamen
Sjuksköterska Sjuksköterskeexamen
Tandhygienist Tandhygienistexamen
Tandläkare Tandläkarexamen
Veterinär Veterinärexamen

*Praktisk tjänstgöring enligt särskilda föreskrifter

Tandläkare
Tandläkarutrustning med stol, röntgenapparat och borr från 1950-talet

Tandläkare är ett yrke som omfattar yrkesexamen och yrkeslegitimation för att självständigt bedriva kvalificerad tandvård. Tandläkare äger rätten att behandla och diagnostisera skador och sjukdomar i munhålan och dess angränsande vävnader. I de flesta länder krävs att en tandläkare genomgår en längre akademisk yrkesutbildning innan en särskild legitimation för yrket kan utfärdas. Tandläkare i Sverige har förskrivningsrätt för ett begränsat antal läkemedel såsom exempelvis antibiotika, smärtstillande, lugnande, antiinflammatoriska eller antimykotika.

Tandläkaryrket omfattar inte enbart att behandla skador på tänderna, utan även den muskulatur och mjukvävnad som hör till käkområdet samt käklederna. I södra och östra Europa var tandläkarkunskap länge en specialistgren inom läkaryrket, där man först studerade till läkare och sedan vidareutbildade sig till en orofacial medicinsk kunskap motsvarande den tandläkare har (stomatologi).[1][2] Internationellt samläser ofta tandläkarstudenter med läkarstudenter de första två-tre åren.[källa behövs] För vidare information, se tandläkarutbildning.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Se även: Tandvård i Sverige#Utbildning

Sedan 1797 har det varit ett krav med examen för att få utöva tandläkaryrket i Sverige.[3] På 1960-talet förlorade läkare rättigheten att behandla sjukdomar i tänder och munhåla, vilket från och med då skulle skötas av tandläkare enbart.[4] detta regleras bland annat under lagen om ensamrätt till yrke där tandläkaryrket skyddas särskilt jämfört med de övriga skyddade yrkena.[5]

I Sverige har en tandläkare med examen från odontologisk institution eller fakultet vid universitet eller högskola samt tandläkarlegitimation. Tidigare krävdes AT-utbildning i ett år efter examen.

Djurtandvård får utföras av veterinärer samt sedan 2010 även av tandläkare med kursutbildning. [6]

För att få behörighet till tandläkarutbildningen krävs genomgånget naturvetenskapligt program på gymnasiet. Särskild högskolebehörighet i form av Matematik D, Biologi B, Kemi B samt Fysik B krävs. Konkurrensen om studieplatser är hög och antagning kräver i allmänhet högsta betyg i samtliga ämnen alternativt ett högt resultat på högskoleprovet. Vid vissa lärosäten finns även prov- och intervjubaserad antagning. Tandläkarutbildningen omfattar i Sverige fem års heltidsstudier och ges vid Karolinska Institutet, Göteborgs universitet, Umeå universitet samt Malmö högskola. De första två åren studeras i huvudsak basmedicinska ämnen, såsom exempelvis kemi, anatomi, fysiologi, histologi, mikrobiologi och patologi. Utbildningarna vid de olika lärosätena är inte identiska, där den största skillnaden kan ses vid att Umeå och Malmö lägger större vikt vid praktisk utbildning, medan Karolinska och Göteborg lägger mer vikt vid forskning och teori. De tre sista åren av utbildningen ägnas främst åt specialisering i diagnostik och behandling av patologiska tillstånd i munhålan och angränsande vävnader. Tandläkarkåren är den enda yrkeskategori som får använda och inneha röntgenapparatur ( dock med vissa krav på lokalen och kV etc etc) på egen hand direkt efter grundutbildningen.

Efter minst två års tjänstgöring som allmäntandläkare kan en tandläkare vidareutbilda sig till specialist inom oral kirurgi, ortodonti, pedodonti, parodontologi, oral protetik, bettfysiologi, endodonti eller odontologisk radiologi. Specialisttjänstgöringen (ST) kräver normalt ytterligare 3-4 års teoretiska och praktiska studier. Efter godkänd utbildning uppnås specialistkompetens och tandläkaren blir specialisttandläkare, ofta med titeln övertandläkare. Förutom specialistutbildningarna finns även andra vidareutbildningar, som dock inte leder till en specialistlegitimation, såsom sjukhustandläkare och rättsodontolog.

Majoriteten av de svenska tandläkarna är medlemmar av Sveriges Tandläkarförbund.

Akademisk examen[redigera | redigera wikitext]

De som går ut den svenska tandläkarutbildningen fram till och med 2013 får en tandläkarexamen och en odontologie kandidatexamen, eller en medicine kandidatexamen. Från och med 2013 får man en tandläkarexamen och en odontologie masterexamen eller medicine masterexamen. Skillnaden mellan odontologie och medicine är beroende på hur högskolorna organiserat den odontologiska utbildningen. Att läsa till en akademisk examen är ett tämligen nordiskt tillvägagångssätt, då stora europeiska länder som Storbritannien och Tyskland har utbildningar som bara renderar i en yrkesexamen.

Engelsk titel[redigera | redigera wikitext]

För de som påbörjade svensk tandläkarutbildning innan 2007 är den engelska examenstiteln D.D.S (Doctor of Dental Surgery[7][8]) i kombination med BSc (Bachelor of Science in Dental Science). I och med anpassningen till bolognasystemet har den engelska titeln ändrats för de som studerat enligt utbildningsplaner från 2007 till Degree of Master of Science in Dental Surgery och BSc är bytt till Master of Science (120 credits) in Dental Science (MScDSc).[9][10][11][12] DDS och DMScDS är att likställa med svenskans tandläkarexamen, som är själva yrkesexaminan och BSc samt MScDSc den akademiska examinan.

Specialistområden med legitimation från socialstyrelsen[redigera | redigera wikitext]

Specialistliknande områden[redigera | redigera wikitext]

Finland[redigera | redigera wikitext]

Specialistområden med legitimation från rättsskyddscentralen[13][redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.tandvard.praktikertjanst.se/templates/Page.aspx?id=13799
  2. ^ EU Manual of Dental Practice 2004, s 153
  3. ^ De första hundra åren, Lennart Edqvist (2008).
  4. ^ Kår-Puss Nr 1 09/10
  5. ^ http://www.socialstyrelsen.se/ansokaomlegitimationochintyg/legitimation/vadinnebarlegitimation
  6. ^ http://www.tandlakartidningen.se/innehall/nyheter/090320djurens-tandvard.aspx
  7. ^ http://www.odont.umu.se/utbildning/tlak/kursplan/utbildningsplan_tlakare_eng.html
  8. ^ http://www.mah.se/templates/Page____14307.aspx
  9. ^ http://www.umu.se/digitalAssets/10/10409_odontologie_masterexamen.pdf
  10. ^ http://www.ki.se/ua/utbildningsplan/2TL10.pdf
  11. ^ http://www.odontology.gu.se/digitalAssets/1287/1287799_Utbildningsplan_090508.pdf
  12. ^ http://www.hsv.se/densvenskahogskolan/svenskengelskordbok.4.47873ee11827f812de8000359.html
  13. ^ http://www.hammaslaakariliitto.fi/utbildning/fortbildning/