Videotex

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Grafikexempel

Videotex (initialt kallat Teledata) var från ca 1980 Televerkets stora satsning på ny informationsteknik. Användarna (både företag och privatpersoner) kunde nå centralt lagrad text och enkel grafik via telenätet, och ta del av informationen genom en bildskärmsterminal eller TV.

I september 1982 lanserade Televerket tjänsten under namnet Datavision. Den riktades då mot företag, offentlig förvaltning och organisationer. Televerket tillhandahöll nätet och datorsystemen, men samarbetade med flera paraplyföretag för att fylla tjänsten med information. Däribland fanns Telebild och Postens informationstjänst Postel. År 1984 fanns det i Datavision c:a 30 000 informationssidor och 70-80 informationslämnare, varav 13 befann sig utanför Telebild eller Postel. Systemet hade då c:a 2000 abonnentnummer och uppskattningsvis mellan 4000 och 6000 terminaler. Systemet kunde hantera 64 samtidiga användare, men utökades runt 1984 till en kapacitet för 400 samtidiga användare.[1] Senare ändrades namnet från Datavision till det internationellt gångbara Videotex.

Informationen presenterades i en trädliknande sidstruktur och hade en grafisk form som påminner om Text-TV. Svenska massmedieföretag, bland dem TT och flera landsortstidningar, engagerade sig tidigt i den nya tekniken, bl a med nyhetstjänster. Tekniken begränsades av låga överföringshastigheter och att den enkla grafiken inte tillät några bilder. Bland de tjänster som överlevde längst fanns en koppling till bilregistrets databas. Videotex kan trots sin enkla utformning och sina övriga brister ses som ett förstadium till de internetbaserade informationstjänster som utvecklades senare, fr o m andra halvan av 1990-talet.

Videotex blev aldrig någon succé i Sverige och lades ner 1993.[2] Teleguide lanserades som ersättare. I England med namnet Prestel, hade man haft det här några år. Det var också en engelsman vid namn Sam Fedida som uppfann systemet 1974. Också i Frankrike, under namnet Minitel, hade man med viss framgång använt systemet, med bl.a. gratis terminaler och tillgång till telefonkatalogen.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gustavson, Krister; Jan Engman (1984-02-17). Statskontoret rapport 1984:13. Stockholm: Statskontoret. sid. 20. Libris 425855 
  2. ^ Eriksson, Per. ”Misslyckandet som banade väg”. http://www.jpe.se/To11.htm. 
  3. ^ Boman, Mogens (1983) [1981]. Teledata - framtidens informationssystem (1:1). Kristianstad: Liber förlag. Libris 7267847. ISBN 91-38-61064-7