Adalbert II av Ballenstedt

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Adalbert II, född omkring 1030, död 1077/1083 (mördades av Egino d y von Konradsburg), troligen begravd i Kloster Ballenstedt, greve av Askanien-Ballenstedt, fogde av Kloster Nienburg och Hagenrode, tysk rebell. Son till greve Esiko av Ballenstedt (död 1059/1060) och Mathilda.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Adalbert II ärvde sin far, utövade grevliga rättigheter i Nordthüring- och Schwabengau, och kunde därtill lägga det arvegods makan Adelheid medförde i giftet. Han understödde Kloster Nienburg och Ballenstedts prost. I sachsarnas kamper mot saliske kung Heinrich IV spelade Adalbert en inte helt obetydande roll. Adalbert var i besittning av borgen Ballenstedt, men det är osäkert om han hade sitt säte där.

markgreve Dedi II av Lausitz 1069 höjde vapnen mot den unge kungen rättade Adalbert in sig i markgrevens led och försvarade Naumburg[förtydliga]. Kungens stora rikshär var dock framgångsrik - borgarna Beichlingen och Scheidungen erövrades, och såväl Adalbert som Dedi såg ingen annan utväg än att kapitulera och be kungen om nåd. 1070 tillbringade de båda en kortare tid i fångenskap hos kungen. Fångenskapen var mild och Adalbert och Dedi fick till och med behålla sina riksämbeten; endast en del av deras gods och inkomster fråntogs dem.

Även i det 1073 utbrutna bellum civile hörde Adalbert till kungens motståndare och satt därför 1075-1077 återigen fängslad. Efter detta stödde Adalbert tyske motkungen Rudolf von Rheinfelden. I en fejd greps Adalbert av saliske partigängaren Egino d y von Konradsburg och mördades av denne vid en ej närmre preciserad tidpunkt (omkring 1080).

Äktenskap och barn[redigera | redigera wikitext]

Adalbert gifte sig 1067/1068 med Adelheid av Weimar-Orlamünde (död 1100). Paret fick följande barn:

  1. Otto den rike av Ballenstedt (1070/1073-1123), greve av Ballenstedt och Anhalt, hertig av Sachsen
  2. Siegfried I av Orlamünde (ca 1075-dödad 1113), greve av Ballenstedt och Orlamünde, pfalzgreve vid Rhein

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Brandenburg Erich: Die Nachkommen Karls des Großen Verlag Degener & Co Neustadt an der Aisch 1998 Tafel 38 Seite 76
  • Thiele, Andreas: Erzählende genealogische Stammtafeln zur europäischen Geschichte Band I, Teilband 1, R. G. Fischer Verlag Frankfurt/Main 1993 Tafel 158
  • Fenske, Lutz: Adelsopposition und kirchliche Reformbewegung im östlichen Sachsen. Vandenhoeck & Ruprecht Göttingen 1977, Seite 34,80,81 A.310, 87,89,92,93,148,341
  • Pätzold Stefan: Die frühen Wettiner. Adelsfamilie und Hausüberlieferung bis 1221, Böhlau Verlag Köln Weimar Wien 1997, Seite 19,100
  • Assing Helmut: Die frühen Askanier und ihre Frauen. Kulturstiftung Bernburg 2002 Seite 8-9
  • Partenheimer Lutz: Albrecht der Bär. Gründer der Mark Brandenburg und des Fürstentums Anhalt. Böhlau Verlag Köln Weimar Wien 2001 Seite 15-23,35,48,202-208,218,257,293