Alfons X av Kastilien

Alfons X (spanska Alfonso X), född 23 november 1221 i Toledo, död 4 april 1284 i Sevilla, var från 1252 kung av Galicien, Kastilien och León, och 1254 valdes han till kung av Rom.

Han var son till Ferdinand III och Isabella av Schwaben. Alfons förde en vittomfattande men föga framgångsrik utrikespolitik. Vid det tyska kungavalet 1257 valdes han som motkung mot Richard av Cornwall, då han genom sin mor som var dotter till Filip av Schwaben var besläktad med hohenstauferna. Mer än titeln vann han dock aldrig och kom heller aldrig själv till Tyskland. På grund av tvistigheter om tronföljden råkade han under sina sista år i strid med sin son Sancho. Hans utrikespolitik tvang honom till ödesdigra myntförsämringar.

Mera betydande är Alfons genom sina insatser inom musik, litteratur och vetenskap, vilka renderade honom tillnamnet el sabio ("den vise"). Han komponerade flera klassiska musikstycken som än idag är flitigt spelade i olika sammanhang, kändast är kanske Cantiga De Santa Maria nr 166 (Como Poden Per Sas Culpas Osomes Seer Contreitos). Han grundlade även ett observatorium i Salamanca och lät utarbeta de så kallade Alfonsinska tabellerna. En enhetlig lagbok, Codigo de las siete partidas, fullbordades under hans regering. Han lät översätta delar av bibeln till kastilianska och använde detta språk i sitt kansli. På hans föranstaltande författades Crónica general de España. Hans brorson Don Juan Manuel fortsatte hans kulturproduktion.