Automatkanon m/39

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Automatkanon m/39
Ursprungligen FN Browning M.1939
Automatkanon m-39.jpg
Automatkanon m/39 fotad från höger och vänster
Typ Automatkanon
Ursprungsplats Belgien Belgien
Tjänstehistoria
I tjänst 1939–1957
I tjänst som träningsvapen på Tunnan till Viggen
Använts av Sverige Sverige
Rumänien Rumänien (Mindre antal)
Belgien Belgien (Planerad)
Krig Andra världskriget Fortsättningskriget
Produktionshistoria
Designad 1938
Tillverkare Fabrique Nationale (FN herstal)
L.M. Ericsson
Producerad 1939–cirka 1946
Varianter 13,2 mm Akan m/39
13,2 mm Akan m/39A
12,7 mm Akan m/39
12,7 mm Akan m/39A
12,7 mm VKT LKk/42
Specifikationer
Vikt Kanonens vikt: 24,3 kg
Pipans vikt: 3,3 kg
Länkens vikt: 0,017 kg
Längd 1 415 mm
(1 450 mm med flamdämpare)
Piplängd 816,5 mm
(910 mm med flamdämpare)

Patron (Original)
13.2x99 Hotchkiss (Patron m/39)
(Senare)
12.7x99 Browning (Patron m/45)
Patronvikt runt 120 gram (patron m/39)
Kaliber 13,2 mm (original)
12,7 mm (senare)
Eldrör Eldröret hade åtta högervridna räfflor med konstant reffelstigning.
400 mm/varv
Reffeldjupet var 0,16 mm.
Eldhastighet 1 080 rpm (standard)
600 rpm (lägsta)
1 500 rpm (högsta)
Utgångshastighet 810–900 m/s
Effektiv räckvidd Spårljus går upp till 1000 m
Maximal räckvidd Genomsnittligt 7000 m
Riktmedel Reflexsikte m/37 (Fpl 18 & 21)
reflexsikte m/42B (Fpl 22)
Gyroreflexsikte K-14 (Fpl 21)

Automatkanon m/39 (kort Akan m/39) var svenska flygvapnets primära automatkanon under andra världskriget. Vapnet utvecklades av FN herstal i Belgien 1938 för export men bara hann exporteras till Sverige och Rumänien innan Tyskland ockuperade Belgien 1940. Vapnet var från början baserat på amerikanska M2 Browning men hade en mycket högre eldhastighet och sköt en grövre patron i 13,2 mm kaliber utvecklad av Hotchkiss med nästan dubbla utgångsenergin. Sverige kom att köpa upp majoriteten av alla vapen från FN herstal och fick även ritningar för egen produktion. L.M. Ericsson kom att producera vapnet i Sverige. I Sverige fick vapnet beteckningen automatkanon trots att gränsen för automatkanoner i andra länder gick vid 15–20 mm. Detta berodde inte på kalibern, utan på att vapnet primärt sköt högexplosiv ammunition. Denna högexplosiva ammunition, höga eldhastighet och höga utgångshastighet gjorde automatkanon m/39 till ett modernt och effektivt vapen att montera på flygplan för offensiv och defensiv beväpning.

Historia[redigera | redigera wikitext]

När flygplanen i mitten av 1930-talet började få pansarskydd för vitala delar ville det svenska flygvapnet införskaffa nya tunga kulsprutor i 12–13 mm kaliber. Kraven som uppkom var att vapnet skulle kunna penetrera tunn pansarplåt. Ett testvapen i kaliber 13 mm (troligen en hotchkiss m1929) förbereddes att monteras på flygplanet S 5. Ändringarna som behövde införas på S 5 var för stora och projektet sköts upp.

I slutet av 1938 hade FN Herstal börjat utveckla en förbättrad version av amerikanska M2 Browning kallad 13,2 mm FN Browning M.1939. Vapnet konstruerades huvudsakligen för export men även den belgiska krigsmakten var intresserad.

FN Browning M.1939 sköt en avsevärt kraftigare patron än den amerikanska kulsprutan. Denna patron var av kaliber 13,2x99 mm och var utvecklad av Hotchkiss. Den hade nästan dubbla energin som en amerikansk 12,7×99 patron. FN Herstal utvecklade även en högexplosiv variant av Hotchkiss 13,2×99-patron specifikt för FN Browning M.1939. Förutom den kraftfulla ammunitionen så hade FN Browning M.1939 en mycket högre eldhastighet på 1 080 rpm, jämfört med M2 Brownings 750 rpm.

När konstruktionen av det belgiska vapnet var färdig var det flera länder som var intresserade av att beställa. Ett av dem var Sverige. Sverige tog vapnet i tjänst 1940 under beteckningen Automatkanon m/39. Man planerade att L.M. Ericsson skulle bygga vapnet under licens. En sådan licens köptes aldrig, men eftersom Belgien invaderades skickade FN Herstal alla ritningar och data för vapnet till Ericsson för vidare projektering. Ericsson började genast förbereda för produktion av vapnet för svenska flygvapnet.

Finland som hade varit intresserat av att köpa vapnet när det låg på marknaden hade istället köpt amerikanska Colt MG 53-2 (M2 Browning). Trots detta var de fortfarande intresserade av vapnet och gjorde en överenskommelse med Ericsson att få producera vapnet i Finland. VKT, Statens Vapenfabrik, fick ordern att producera vapnet och fick ritningar och annan data från Ericsson. Eftersom produktion av 12,7 mm ammunition redan var igång i Finland valde man att producera vapnet i 12,7 mm kaliber. Denna variant fick beteckningen VKT LKk/42. Eftersom typen var baserad på M2 Browning kunde finländarna lätt byta ut gamla M2 Browning kulsprutor mot de nya moderna LKk/42 kulsprutorna på de flygplan som behövde mer eldkraft.

I Sverige kom automatkanon m/39 i aktiv tjänst först på J 9 och senare på B 16. Det dröjde inte länge innan automatkanon m/39 planerades att användas på alla framtida svenska flygplan. Det första svenskkonstruerade flygplanet med 13,2 mm automatkanon m/39 var J 22 som kom att bära två till fyra Akan m/39 beroende på modell.

Ericsson började leverera Akan m/39 1943 efter flera års arbete med att ta fram en produktionslinje. Ericssons Akan m/39 var inte specifikt annorlunda än originalvapnen från Belgien, men de tog fram en rörlig variant med dubbelhandtag för akterskyttarna på Saab 18.

När Sverige köpte in J 26 fick man även in M2 Browning i svensk tjänst. Istället för att ombeväpna J 26 med Akan m/39 valde man att ha kvar de gamla 12,7 mm kulsprutorna. Detta var på grund av att USA hade producerat stora mängder ammunition för kriget och nu hade flera miljoner patroner över som Sverige kunde köpa in billigt. Då började man även planera för att modifiera 13,2 mm m/39 till 12,7 mm kaliber. Denna ombyggnad var inte speciellt dyr och man hade ändå planer på att ersätta Akan m/39 med nya moderna 20 mm automatkanoner. Dessa modifieringar kom att göras på alla 13,2 mm m/39 (förutom dem som bevarades som framtida museiföremål). Trots modifieringen till 12,7 mm behöll vapnet beteckningen automatkanon m/39 trots att den inte ansågs vara en automatkanon längre. Dette berodde troligen på att den nya 12,7 mm ammunitionen hade projektiler kallade brandgranater. Dessa var inte explosiva men granater ändå. Modifieringen skedde under en längre tid och 13,2 mm och 12,7 mm varianter av akan m/39 fanns i tjänst samtidigt 1949.

Varianter och beteckningar[redigera | redigera wikitext]

  • 13,2 mm FN Browning M.1939, Exportbeteckning
  • 13,2 mm Automatkanon m/39, Svensk beteckning för vapen tillverkade av FN herstal.[1]
  • 13,2 mm Automatkanon m/39A, Svensk beteckning för vapen tillverkade av LM Ericsson.[1]
  • 12,7 mm Automatkanon m/39, Svensk beteckning för vapen tillverkade av FN herstal som är omborrade till 12,7 mm.
  • 12,7 mm Automatkanon m/39A, Svensk beteckning för vapen tillverkade av LM Ericsson som är omborrade till 12,7 mm.
  • 12,7 mm VKT 12,70 LKk/42, finsk variant som skjuter amerikansk 12,7 mm ammunition.
Automatkanon m/39 som signalistkanon på Saab B 18B

Automatkanon m/39 och m/39A kom att användas i rörliga lavetter på Saab 18. I denna konfiguration fanns ett dubbelhandtag på bakänden av vapnet med avtryckare för manuel avlossning. Under vapnet fanns en rekylbroms som hjälpte med den kraftiga rekylen vapnet hade.

Det finns 2 primära typer av rörliga lavetter för Akan m/39. En tidig variant och en sen variant

  • Tidig variant, Hade ett dubbelhandtag på bakänden av vapnet centrerat på X axeln. Den hade en avtryckare för båda tummarna centrerat på toppen av bakänden på vapnet.[2]
  • Sen variant, Hade dubbelhandtaget sänkt en bit under vapnet med 2 separata avtryckare för varsin tumme. Handtaget är troligen sänkt för att ge bättre sikt.[3]

Ammunitionen[redigera | redigera wikitext]

Majoriteten av 13,2×99 mm ammunitionen konstruerades av Hotchkiss i Frankrike. Dock konstruerades och utvecklades spårljusspränggranaten av FN i Belgien. Den utvecklades specifikt för att användas på 13,2 mm FN Browning M.1939. Detta för att konsumenter skulle välja 13,2 mm FN Browning M.1939 över till exempel amerikanska M2 Browning och franska HS.404 som höll på att komma in på marknaden. Säljpunkterna var att amerikanska M2 Browning inte hade högexplosiva kulor och ammunitionen för HS.404 var dyrare.

Spårljusspränggranaten var designad att spränga bort duken som var spänd över roderytorna på flygplan. Upp till 60 cm stora utgångshål och 10–15 cm stora ingångshål (beroende på kulans hastighet) uppnåddes under tester. Denna patron var även effektiv mot aluminiumplåt och lämnade stora hål i vingar och större skador i mekaniska delar som motorer och kontrollytor. En enda träff på ett mindre flygplan ska enligt tillverkaren vara tillräckligt för att planet ska behöva nödlanda eller överge sitt uppdrag och återvända tillbaka till flygbasen. Det står i en försäljningsbroschyr att kulan är så känslig att den exploderar även om man skjuter den mot ett 0,1 mm tunt papper. Förutom den förödande skadan patronen kunde göra så var den väldigt säker. Den hade en inbyggd spärr som gjorde att kulan inte kunde explodera förrän den flugit tre meter från pipan. En annan säkerhets åtgärd var att patronen kunde lätt modifieras så att den exploderar av sig själv efter att ha flugit 700 meter.

Ammunition tillverkades i flera länder som till exempel Italien som använde patronen till sina licens tillverkade Hotchkiss m/1929 luftvärnskulsprutor kallade Breda Mod 31. Den högexplosiva ammunitionen tillverkades enbart i Belgien på grund av dess menade användning i FN M.1939. När Tyskland ockuperat Belgien skötte tyskarna försäljningen av ammunition och vapen från FN. Tyskarna var inte särskilt intresserade av att använda ytterligare vapen i kaliber 13 mm då de redan hade 13 mm MG 131 i full produktion. Sverige, som redan köpte flera typer av ammunition från Tyskland i olika kalibrar började efter ockupationen att köpa 13,2×99 ammunition från Tyskland. Sverige började kort därefter även köpa ammunition från Italien.

Sverige köpte först 3 typer av ammunition. Man köpte den belgiska högexplosiva patronen tillsammans med en pansarbrytande patron och en vanlig skarp ammunition som skulle användas som övningspatron. 1940 fick man även en blindpatron. Pansarprojektilen var inte speciellt kraftig och Sverige behövde börja bygga sin egen ammunition. Bofors fick i uppdrag att ta fram en ny patron för automatkanon m/39. Resultatet blev 13,2 mm sk ptr m/40 gr m/44. Patronen var inte högexplosiv men hade en stål kärna omgiven av sprängmedel med ett stålhölje. I toppen av patronen fanns en liten tändhatt som antände sprängmedlet vid träff och splittrade stålhöljet och sköt iväg stålkärnan. Detta gjorde pantronen bra mot både flygande och markbundna mål.

Ammunitionsdata[redigera | redigera wikitext]

Originalnamnen på patronerna är på franska (förutom sista).

13,2x99 Hotchkiss
Patron Typ Färg Patron Projektil Krut Utgångs-
hastighet
Tryck
(kg/cm²)
Mynnings-
energi

(kgm)
Räckvidd
(m)
Not
Längd
(mm)
Vikt
(gram)
Längd
(mm)
Diameter
(mm)
Vikt
(gram)
Uppbyggnad Vikt
(gram)
Krutslag
Balle de service Helmantlad projektil Ingen 136 118 62,1 13,5 50,75 90% mässing

10% stålväggar

15 810 m/s 3 200 1 697,1 7 000 Även kallad övningspatron
Balle perforante Pansarprojektil Svart topp 136 118,5 62,1 13,5 51,15 15 810 m/s 3 200 1 710,5 7 000 Max 17 mm av genomslag
Balle traçante Spårljusprojektil Röd topp 136 116 62,1 13,5 48,51 15 810 m/s 3 200 1 623,2 7 000 Spårljus upp till 1 000
Balle perforante traçante Spårljuspansarprojektil Vit topp 136 116 62,1 13,5 48,87 15 810 m/s 3 200 1 634,2 7 000 Spårljus upp till 1 000
Balle incendiaire Brandgranat 136 111 62,5 13,5 43,85 15 820 m/s 3 200 1 499,4 5 000 Brandeffekt upp till 800
Balle explosive traçante Spårljusspränggranat Röd topp, gul, röd 136 112 13 42 Tändrör
Sprängkapsel
Stålväggar
15 900 m/s 8 000 3,5 gram sprängmedel

Kan ställas in så att den exploderar efter 700 m

Cartouche inerte Blindpatron Grön, koppar 137,5 ingen ingen Delad i 2 delar.
Patron m/40 Granat m/44 Granat (splitter) Orange topp 136 13,5 15 815 m/s

Svenska beteckningar på 13,2 mm Hotchkiss-ammunition[redigera | redigera wikitext]

I Sverige använde man primärt 5 typer av 13,2 mm ammunition.

  • 13,2 mm sk ptr m/39 slsgr m/39 blint (spårljusspränggranat): Den primära ammunitionen som användes. Denna patron hade spårljus och var högexplosiv.
  • 13,2 mm sk ptr m/39 pprj m/39 blint (pansarprojektil): En pansarbrytande patron. Användes bara tidigt i kriget och blev ersatt av gr m/44.
  • 13,2 mm sk ptr m/40 gr m/44 (Granat): Denna var av granat typ vilket betyder att den i princip hade en liten explosiv laddning i sig för att få patronen att splittra sig när den träffade sitt mål. Den hade även en stålkärna vilket gav den en penetrerande effekt.
  • 13,2 mm sk övnptr m/39 (övningspatron): Denna patron var en vanlig helmantlad skarp projektil och användes bara som övningspatron i Sverige.[4]
  • 13,2 mm sk blindptr m/40 (Blindpatron): Träningsammunition utan krut.

Patronerna var i tjänst i Sverige tills tidigt 50-tal.

Flygplan som var beväpnade med automatkanon m/39[redigera | redigera wikitext]

Flygplan som var beväpnade med 13,2 mm FN Browning M.1939[redigera | redigera wikitext]

  • Rumänska SM.79
  • IAR 80B
  • IAR 80A "Sen modifiering"

Liknande vapen[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”SWE - m / 39”. http://en.valka.cz/topic/view/185551/SWE-m-39. Läst 3 februari 2018. 
  2. ^ ”Automatkanon (Akan) m/39 12,7mm.”. https://digitaltmuseum.se/011023003311/automatkanon. Läst 3 februari 2018. 
  3. ^ ”Bild 5. Signalistkanon”. https://drive.google.com/file/d/0B82KjnkByfyiNVZvYzZwTk9LUEU/view?usp=sharing. Läst 3 februari 2018. 
  4. ^ ”Övningspatron”. https://digitaltmuseum.se/011024404891/ovningspatron?aq=text%3A%2213%2C2%22&i=17. Läst 2018 05 14. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Flygvapnets Eldvapenammunition 1949.
  • Flygvapnets Eldvapenammunition Serie 2.
  • La mitrailleuse Browning FN, kapitel XII. Les munitions F.N. calibre 13,2 mm
  • Beskrivning över 12,7 mm akan m/39, 12,7 mm akan m/45, 13,2 mm akan m/39, 13,2 mm akan m/39A fastställd 1949

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]