Blå toner

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Blå toner är en musikalisk samlingsterm för att beskriva en viss typ av noter och tonföljder/kombinationer som traditionellt inte lärs ut på musikkonservatorier för klassisk musik.

Blues[redigera | redigera wikitext]

Sett ur ett västerländskt perspektiv använder sig bluesmusiken ofta av de sänkta tredje, femte och sjunde tonerna i durskalan. Beroende på den speciella karaktär detta ger åt musiken brukar de kallas för blå toner. Medan den ackordföljd som bildar en så kallad bluestolva periodvis hade varit vanlig under århundraden, så var den nya aspekten i bluesen att man ofta använde sig av den sänkta tredje, sjunde och ibland femte tonen i melodin, tillsammans med spel av direkt närliggande toner (till exempel liten sekund) samtidigt eller glidande, liknande användningen av prydnadsnoter i den klassiska musiken. När en klassiskt skolad musikutövare tolkar en prydnadsnot distinkt, så använder en bluessångare eller bluesmunspelare emellertid en glissando-liknande teknik. En pianist eller gitarrist kan spela de två tonerna samtidigt och sedan släppa prydnadsnoten. Gitarristen kan även använda slide eller böja tonen genom att böja strängen. Blues spelas ibland även i moll, då den så kallade bluesskalan används.

Den för västerländsk musik främmande tonaliteten har av många förklarats som resultatet av importen av svarta slavar från Afrika till Förenta staterna, vilket ledde till sammanfogandet av en afrikansk och en europeisk musiktradition. I dessa båda kulturer fanns en vitt skild uppfattning av musiken och dess skalor.

Folkmusik[redigera | redigera wikitext]

Inom folkmusik från olika delar av världen - däribland Sverige - är det vanligt med kvartstoner.

Jazz[redigera | redigera wikitext]

Jazzen använder sig ibland av atonala noter.