Blixtsynkronisering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Blixtkontakt

Med blixtsynkronisering i en kamera menas att blixtens ljus sammanfaller med den slutartid under vilken ljuset släpps in i kameran till den fotografiska filmen eller den elektroniska bildsensorn. Ibland används uttrycket ”synktid” för de slutartider som kameran kan användas med blixt.

Anslutning[redigera | redigera wikitext]

I mekaniska kameror består synkroniseringsmekanismen vanligen av en elektrisk kontakt i slutarens mekanism. I en digitalkamera består synkroniseringsmekanismen vanligtvis av en programmerbar elektronisk tidskrets, som i vissa kameror hämtar information från en mekanisk slutarkontakt. Den elektriska anslutningen sker antingen via en standardiserad koaxialkabel (3 mm Prontor/Compur-kontakt) eller via elektriska kontakter i en tillbehörssko.

M-, F-, FP- och X-synkronisering[redigera | redigera wikitext]

Kameror konstruerade för användning med kolvblixtar hade i allmänhet en eller flera synkroniseringar: M (medium), F (snabb) eller FP (fokalplan), avsedda att användas tillsammans med motsvarande typ av blixtlampa/kolvblixt. Dessa synkroniseringar slöt blixtkontakten några millisekunder innan slutaren var öppen, för att placera huvuddelen av blixtljuset under den optimala delen av slutarens öppningstid. FP-synkronisering var avsedd att användas tillsammans med blixtlampor av typen FP (flat-peak, ”platt topp”), vilka var avsedd för användning med ridåslutare. De flesta kolvblixtar av standardtyp använder M-synkronisering.

X-synkronisering[1] är ett läge för användning med elektronblixt. I X-läget, sammanfaller tidpunkten för slutarkontakten med det fullständiga öppnandet av slutaren, eftersom elektronblixten svarar omedelbart.

På grund av sin konstruktion tillåter ridåslutare, som används på de flesta spegelreflexkameror, bara blixtsynkronisering vid slutartider som är långsamma nog för att hela slutaren är öppen samtidigt, vanligtvis på slutartiden 1/60 eller långsammare. Men en del moderna kameror kan ha en X-synkhastighet så hög som 1/500 (till exempel Nikon D70)genom att använda sig av en elektronisk slutare på de kortare tiderna. Elektronisk slutare som används i vissa digitalkameror har inte denna begränsning och kan ge en mycket hög X-synkhastighet.

Centralslutare, som i allmänhet är mycket små och placerade inne i objektivet, kan röra sig mycket snabbare än en ridåslutare och låta blixten synka vid alla slutartider (upp till 1/1000 med en Rollei PQS-lins).

Kortare synkhastigheter är användbara eftersom de möjliggör kontroll av bakgrundens ljusstyrka och samtidigt upprätthåller normal blixtexponering av förgrunden (upplättningsblixt), till exempel vid ett objekt med bakomliggande belysning. Andra tillfällen är då man vill undvika rörelseoskärpa, eller vill minska skärpedjupet genom att använda en stor bländare.

Synkronisering med 2:a ridån[redigera | redigera wikitext]

Vissa moderna elektroniska kameror kan avfyra blixten strax före ridåslutaren börjar stänga. På rörliga objekt uppstår därför ett svagare bildspår för det läge där objektet kom ifrån och en skarp bild där objektet är i slutet av exponeringen. Detta kan användas för att ge en känsla av rörelse. Denna synkronisering kallas för synkronisering med 2:a ridån.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den första kameran som hade blixtsynkronisering var Exakta, 1935.

Optisk synkronisering[redigera | redigera wikitext]

Vissa blixtaggregat, så kallade slavblixtar, utlöses av huvudblixtens ljus, och kräver därför ingen elektrisk koppling till huvudblixten.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Flash synchronization, 28 december 2008.
  1. ^ X står för ädelgasen xenon.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]