Bohnenbergers elektroskop

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Principskiss för Fechners vidareutveckling av Bohnenbergers elektroskop. A, torrstapel. B, anod. C, katod. D, guldfolie. E, glaskupa. F, yttre kontaktplatta. När en laddning tillförs F, blir D laddad och dras mot antingen B eller C beroende på laddningens tecken.

Bohnenbergers elektroskop var ett polärt elektroskop utvecklat 1815 av Johann Gottlieb Friedrich von Bohnenberger ur det av Thomas Georg Bernhard Behrens uppfunna polära elektroskopet från 1806.[1][2] Det nya med polära elektroskop i förhållande till, exempelvis, Alessandro Voltas, var att laddningens polaritet kunde avgöras.[3]

Det av Gustav Fechner 1829 vidareutvecklade elektroskopet består av en torrstapel vars båda poler står i ledande förbindelse med var sin av två metallplattor, vilka därigenom ständigt bär lika stora laddningar av motsatt pol. Bohnenberger hade i stället två vertikala staplar vända med motsatta poler uppåt.[4] Mellan plattorna hänger en guldfolie (eller ett med bladguld klätt papper) och om denna tillförs en elektrisk laddning, kommer den att attraheras av den platta vars elektriska laddning är motsatt mot guldfoliens.

Om guldfolien tillåts komma i kontakt med de laddade plattorna, kommer den att byta laddning vid kontakten och attraheras av den andra plattan, där den byter laddning och återigen attraheras av den första plattan - det vill säga fladdra från platta till platta {och gradvis ladda ur batteriet}.

Bohnenbergers elektroskop vidareutvecklades, förutom av Gustav Fechner 1829, av Peter Riess 1853.[5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Peter Riess, 1853, Die Lehre von der Reibungselektricität, vol. 1, August Hirschwald, Berlin sid.15-24. För en beskrivning av tidigare elektroskop se sid. 54ff, för torsionselektroskop se sid.94ff.
  • Gustav Heinrich Wiedemann, 1856, Die Lehre vom Galvanismus und Elektromagnetismus, Friedrich Vieweg und Sohn, Braunschweig, sid. 56ff.
  • Bohnenbergers elektroskop i Nordisk familjebok, uggleupplagan, del 3 (1905), spalt 911.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ J.G.F. Bohnenberger, 1815, Beschreibung und Gebrauch eines sehr empfindlichen Elektrometers, welche zugleich die Art der Elekrticität anzeigt, i Tübinger Blätter für Naturwissenschaft und Arzneykunde, volym 1, sid. 380-384.
  2. ^ T.G.B. Behrens, 1806, Das Merkwürdige aus Versuchen über Electricität i Gilbert's Annalen der Physik, 23:5, sid. 1-27.
  3. ^ Voltas elektroskop 1793 hade två halmstrån (vilka gav ett utslag som var nästan proportionellt mot laddningens storlek) medan Abraham Bennet hade använt guldfolier 1787. Båda dessa fick samma laddning och därför repellerade de varandra oavsett laddningens polaritet (repulsion = elektrisk laddning, ingen repulsion = ingen elektrisk laddning). Genom införandet av två referenser med känd och motsatt laddning (och, såklart, ta bort den ena guldfolien som bara skulle förvirrat) kunde den tillförda laddningens polaritet avgöras.
  4. ^ Se ett foto på elektroskop av Bohnenbergers typ på Urbino Museum of Science and Technology.
  5. ^ Wilhelm von Beetz, bearbetad av Julius Henrichi, 1888, Leitfaden der Physik, 9 uppl., Th. Griebens Verlag, Leipzig, sid. 151.