Bröllopskonfekt

Bröllopskonfekt bjuder ofta Sjökvisten i Åsa-Nisse filmerna. "Får det vara en bröllopskonfekt av bästa kvalité, fröken Britta?" Egentlig bröllopskonfekt är det därvid inte fråga om – sådana hade pappersomslag ofta med en bild kopplad till akten.

I själva verket är det en gammal svensk, finsk och åländsk bröllopstradition; då det bjöds på karameller som oftast var gjorda av sockerkristyr och omsorgsfullt inlindade i fint papper. De skulle inte öppnas utan sparas som minne av bröllopet. Motsvarande konfekt fanns för begravningar. Det var omslaget och utformningen som skilde åt. Det kunde bjudas på begravningskonfekt och vin vid hemkomsten efter jordfästningen men det var uppenbarligen sällan man åt upp karamellen. Den sparades.

Seden att servera konfekt vid livets högtidstillfällen går tillbaka till 1600-talet. Socker var en dyrbar vara och något man kostade på sig för att visa upp familjens tillgångar offentligt vid föreningen mellan två familjer. Från 1837 blev det vanligt i adliga kretsar med s.k. "konfektbröllop", där endast konfekt med vin eller buljong serverades efter vigselakten. Dessa hade införts för att familjer med dålig ekonomi skulle kunna undvika den sedvanliga iögonnfallande lyxkonsumtionen med minst femton rätters middag och i stället endast servera konfekt (eftersom det dyrbara sockret då blivit intimt förknippat med societetsbröllop) och buffé.

Ännu i början av 1900-talet var bröllops- och begravningskonfekt mycket vanligt även i hela Sverige. Ursprungligen var socker mycket dyrt och dessa tillfällen var de enda då vanligt folk fick smaka på en karamell; senare blev det en souvenir man sparade som minne av högtiden. Mot slutet av 1800-talet industrialiserades produktionen och man fick konfekt med förtryckta bilder.

Referenser

Övriga källor

• Ola Ehn, "Konfekt i sorg och glädje. Anteckningar kring högtidskonfekt och konfektseder i Uppland." Årsboken Uppland 1967/68, s. 63-80.
• William Karlson, "Begravningskonfekt", Årsboken Kulturen [Lund) 1956