Daodejing

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dàodéjīng, Wang Bi-utgåvan, Japan 1770

Tao Te Ching (förenklade tecken: 道德经, traditionella tecken: 道德經, pinyin: Dàodéjīng, även Daodejing) är en kinesisk samling korta aforismer uppdelade på 81 kapitel eller verser. Den är taoismens äldsta och mest kända urkund. Hela texten omfattar i de kända kinesiska versionerna mellan 5227 och 5722 ord.[1]

Titeln består av tre ord - tao (väg), de (dygd) och jing (klassiker, bok med erkänd betydelse) - som tillsammans närmast översätts till "Vägens och dygdens bok". Det är dock en senare tillkommen titel. Dessförinnan var boken blott känd som Lao Zi efter dess tänkta författare. Ej heller indelningen i 81 verser är ursprunglig. Boken är även sedan lång tid tillbaka uppdelad i två ungefär lika stora delar. Den första, kallad Tao, omfattar verserna 1-37, och den andra, kallad De, består av de resterande verserna 38-81. De har fått sina namn för att de börjar med dessa ord.[1]

Enligt legenden skall den ha författats på 500-talet f.Kr. av Lao Zi, "Den gamle", som ska ha varit en tjänsteman vid det kungliga hovet under Zhoudynastin.[2] Textens sanna författare samt ålder debatteras flitigt bland forskare.[3] Man vet numera att Tao Te Ching inte kan vara yngre än från 300-talet f.Kr., eftersom det äldsta manuskriptet är från runt år 300 f.Kr. Det är ofullständigt men stämmer i bevarade delar mycket väl överens med senare versioner av verket. Man har också hittat två manuskript från runt år 200 f.Kr., vilka är så gott som kompletta.[1]

Texten är till ungefär 3/4 skriven på rimmad vers, vilket sällan beaktas i översättningar av verket. Det kinesiska språket och dess versmått är också betydligt lättare att skapa rim på än vad som är fallet med de flesta andra språk.[4]

Svenska översättningar har gjorts av Erik Folke, Alf Henrikson, Gordon Sandgren, Stefan Stenudd och Göran Malmqvist. Den berömde svenske sinologen Bernhard Karlgren gjorde också en tolkning av Tao Te Ching, som dock var på engelska.[5]

Tao Te Ching utgår ifrån tao som en kosmologisk och filosofisk grund, en första ursprunglig princip som styr hela tillvaron. Det är dess egenskaper, samt konsekvenserna därav, som boken förklarar. Tao är en världsordning som människorna gör bäst i att underkasta sig, för att inte skapa problem. Boken slår fast att detta görs bäst genom wu wei, icke-handlande. Världen är enligt Tao Te Ching så finurligt ordnad att det allra mesta löser sig självt om människor undviker att agera. Utifrån denna grund utvecklar boken ett fridsamhetsideal och en ödmjukhet inför naturens ordning, som manar till anspråkslöshet och lågmäldhet.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Stenudd, Stefan (2006). Tao te ching. Taoismens källa. Arriba. ISBN 978-91-7894-011-0. http://www.arriba.se/taoism/taoteching.htm 
  2. ^ Kaltenmark, Max (1969). Lao Tzu and Taoism. Stanford: Stanford University Press , översättning av Roger Greaves
  3. ^ Eliade, Mircea (1984). A History of Religious Ideas, Volume 2. Chicago: University of Chicago Press , översättning av Willard R. Trask
  4. ^ Karlgren, Bernhard (1932). The Poetical Parts in Lao-Tsi. Göteborgs högskolas årsskrift 
  5. ^ Bernhard Karlgren (1975). ”Notes on Lao-Tse”. Bulletin från Östasiatiska Museet (47). 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]