Deklination (lingvistik)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Deklination (latin declinatio, av declinare, "böja") är inom grammatiken böjningen av nominala ordklasser: substantiv, adjektiv, pronomen och räkneord. Ordet används också om kategorier av böjningsmönster hos substantiven inom språk där det existerar flera varianter och hos adjektiven i (främst) språk där de kongruensböjs med sina substantiv i diverse former.

Deklination är den ena underavdelningen av morfologin (ordböjningsläran). Den andra är konjugation, som är verböjning.

Svenska substantiv[redigera | redigera wikitext]

I svenskans substantivböjning brukar man tala om fem eller sex deklinationer. Indelningen varierar beroende på om den lilla grupp ord som endast har -r som pluralissuffix, till exempel ko, och ändelse, ska räknas som en egen deklination eller som en undergrupp till tredje deklinationen. I Svenska Akademiens språklära finns följande indelning i deklinationer:[1]

  • Ord av första deklinationen får ändelsen -or i pluralis: flicka, flickor
  • Andra deklinationens ord får -ar i motsvarande form: pojke, pojkar
  • Tredje deklinationen avser -er-orden: stad, städer
  • Fjärde deklinationens pluralisändelse är -r: linje, linjer
  • Femte deklinationens pluralisändelse är -n: märke, märken
  • Sjätte deklinationen saknar pluraländelse: barn, hus, lingon

De flesta ord i de fyra första deklinationerna har genus utrum. Undantag finns främst i tredje deklinationen (vissa lånord med betoning på slutstavelsen, till exempel parti-er). Till femte och sjätte deklinationen hör främst ord med genus neutrum. Förutom neutrala ord hör också "utrala" personbeteckningar på suffixen -are, -(i)er och -iker, till exempel snickare, indier och magiker, till sjätte deklinationen. De skiljer sig emellertid från deklinationens övriga ord i bestämd form pluralis.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hultman 2003, s. 57