Doriath
Doriath är ett fiktivt rike i J.R.R. Tolkiens litterära produktion. Doriath var gråalvernas rike i Beleriand och det mäktigaste alvriket öster om havet. Det kom att kallas det "Inhägnade Landet" eftersom drottning Melian vävde en förtrollning runt det, Melians gördel, som gjorde att ingen kunde ta sig in i landet utan konung Thingols tillstånd.
Doriath består huvudsakligen av landet mellan floderna Sirion och Aros, delat av floden Esgalduin i Neldoreth och Region, samt skogen Nivrim på Sirions östra strand. Skogarna Brethil och Nan Elmoth räknades ofta som en del av Doriath men låg inte under Melians förtrollning.
Doriath var ursprungligen känt som Eglador, vilket betydde "De Efterlämnades land", eftersom de teleri som stannat i Beleriand för att söka sin försvunne konung kallade sig så. Under de sista åren före Första Ålderns början anfölls konungen av Doriath av orcher, och därefter lade Melian sin förtrollning över landet med osynliga murar av skugga. Samtidigt byggde Thingol upp en armé av pilbågskyttar som skulle försvara hans rike och med hjälp från dvärgarna rustade han den med yxor, spjut, svärd och rustningar.
Han kom även att samla många olika alvstammar till sitt rike; efter Det Första Slaget om Beleriand kom många laiquendi, nandor och avari att samlas där som ”Gästalverna” i Arthórien. Dvärgarna från Nogrod kom sedan att bygga Menegroth som blev huvudstad i riket och Thingols stora fästning. Det stora trädet Hirilorn, i vars krona Thingol placerade Lúthien för att hon inte skulle kunna träffa Beren, växte utanför huvudentrén till fästningen.
När noldor i början av Första Åldern återvände till Beleriand vägrade Thingol dem inträde i Doriath på grund av frändedråpet i Alqualonde. Det enda undantaget var Finarfins barn, eftersom deras mor Earwen var dotter till Thingols broder Olwë.
När Edains andra hus, Haladin, drevs bort från sina bosättningar i Thargelion och sökte en säkrare boplats gav Thingol dem lov att bosätta sig i Brethil. Deras viktigaste bosättning var Ephel Brandir, och de kom att spela en viktig roll i den tragiska berättelsen om Húrins barn.
Endast två lyckades ta sig igenom Melians gördel utan tillstånd, och båda fallen verkar ha berott på att de inte var medvetna om vart de tog vägen. Den mest kände var Beren, Barahirs son, som efter att ha hämnats sin faders död strövade omkring i vildmarken försjunken i en djup depression; den andre var Carcharoth, mäktigast av vargar, som efter att ha svalt Berens hand med en silmarill i blev galen av smärta och rusade fram i blindo.
Húrins son, Túrin, som var dotterson till Berens kusin Baragund, sändes efter Nirnaeth Arnoediad till Doriath, där han växte upp som Thingols fosterson; han flydde dock landet efter att han provocerats till att fysiskt anfalla en alv under en festmåltid. Även hans mor och syster, Morwen och Nienor, bodde där en tid innan de gav sig av för att leta efter Túrin och försvann. Efter Nargothronds fall sände Túrin dess skatter till Doriath, bland annat det undersköna dvärgahalsbandet Nauglamír. Thingol bad då dvärgarna från Nogrod att smida samman den silmarill som Beren och Lúthien vunnit med halsbandet. Dvärgarna som utförde detta arbete drabbades dock av silmarillens förbannelse och ville inte lämna ifrån sig sitt verk; de dräpte Thingol och gav sig hemåt med halsbandet. De flesta dödades dock och halsbandet återvände till Doriath.
Rykten om detta fick dvärgarna att samla sina arméer och anfalla Doriath, som nu låg helt oskyddat eftersom Melian i sin sorg över Thingols död inte förmådde upprätthålla sin gördel; detta var den första plundringen av Doriath. Det återupprättades dock under Beren och Lúthiens son Dior, men attackerades på nytt och plundrades av Fëanors söner — den andra plundringen av Doriath. Efter detta kom Doriath att ligga öde tills landet sjönk i havet efter Vredens krig.
Källor
- Texten saknar källor. Den är tagen ur en artikelhistorik på svenska wikipedia.