Effektiv fältteori
Effektiv fältteori betecknar inom den teoretiska fysiken en approximativ fältteori som ger en korrekt beskrivning av ett fysikaliskt fenomen inom en viss förutsatt domän (vanligtvis i den s.k. lågenergigränsen), utan att för den skull göra anspråk på att ge den exakta, underliggande fysikaliska beskrivningen av fenomenet i fråga. Ett typiskt exempel på en effektiv fältteori är Fermis teori för β-sönderfall (1933),[1] vars underliggande, mer komplexa beskrivning ges av gaugeteorin om elektrosvag växelverkan, en del av standardmodellen. Det som i standardmodellen beskrivs som en växelverkan förmedlad mellan de ingående partiklarna av gaugebosonen W,[2] modelleras i Fermis teori, till mycket god approximation, som en diskret punkthändelse. Ett annat exempel på en effektiv fältteori är s.k. kiral störningsteori, som är en lågenergiapproximation av kvantkromodynamiken i den lätta kvarksektorn.[3]
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ Fermi, E. (1933). ”Tentativo di una teoria dei raggi β” (på italienska). La Ricerca Scientifica 2 (12).
- ^ Abers, E. S.; Lee, B. W. (1973). ”The Weinberg–Salam model” (på engelska). Physics Reports 9 (1).
- ^ Birnholtz, Ofek; Hadar, Shahar; Kol, Barak (1998). ”Effective Field Theory” (på engelska). ''.