Eril
Eril (erilaz, erilaR) är ett urnordiskt ord från folkvandringstiden som återfinns på flera runristningar med den äldre futharken. Eril har ofta tolkats som "trollkarl" eller "runmästare", men ordet är etymologiskt sett släkt med den germanska stamnamnet heruler. Mees (2003) har dock visat att både eril och herul har samma språkliga rot som jarl, vilket gör att eril även kan ha varit en germansk militärtitel.
Etymologi
Erilaz är troligen det protogermanska ursprunget för anglosaxiska eorl vilket betyder "man, krigare, ädling".[1] Även det protogermanska *harjaz = "här" (anglosaxiska here) har föreslagits, via den antagna avledningen *harjilaz = "krigare, person ur hären". Det initiala h var emellertid stabilt i tidiga germanska dialekter, medan det försvann i samtida latin och grekiska, även när germanska ord och namn användes på latin eller grekiska.
Historiska exempel
- Latin: Heruli (ca. 250 e.Kr och framåt)
- Grekiska Eruloi (ca. 250 e.Kr. och framåt)
- Runor: Erilaz (ca. 200-500 e.Kr.)
Exempel på inskriptioner
Noter
- ^ Ordet erilaz är troligen avlett av *erōn d.v.s. "strid, slag", och tolkas därför som "en som slåss, krigare", även om det även har kopplats till *arōn, "örn". Orel (2003:85).
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.
- Mees, B. (2003). "Runic 'erilaR'", North-Western European Language Evolution (NOWELE), 42:41-68.
- Orel, Vladimir (2003). A Handbook of Germanic Etymology. Leiden: Brill. s. 205. ISBN 90-04-12875-1.
- Plowright, S. (2006). The Rune Primer, Lulu Press. ISBN 1-84728-246-6; book review
- Spurkland, Terje (2005). Norwegian Runes and Runic Inscriptions s. 49 ff.