Heruler

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Europa cirka 125 e.Kr. med germanska stammar markerade.

Heruler (lat. Heruli l. Eruli) är ett namn på germanska folkgrupper som uppträdde från mitten av 200-talet e.Kr. till mitten av 500-talet, på 300-talet ofta som romerska hjälptrupper. Sambandet mellan olika grupper av heruler är dunkelt och omtvistat.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Troligen hade herulerna vissa band till södra Skandinavien: Enligt Jordanes hade de fördrivits från sina hem av danerna innan de deltog i folkvandringarna på kontinenten.[1] Sålunda lät teorin, som emellertid beror på ett missförstånd av en dansk historiker av Jordanes' text i år 1773. Texten berörde enligt språkforskare en samtidshändelse på 500-talet. Det finns inga historiska källor eller arkeologiskt vittnesbörd alls som pekar på ett heruliskt ursprung i norr. Redan Lauritz Weibull reste tvivel om tolkningen 1925 och i dag tolkas det som en aktuell[förtydliga] händelse.[2] Både Jordanes och Procopius skrev i Konstantinopel 551-553, där en deputation från den skandinaviska halvön anlände 548. Båda skrev om ett möte mellan daner och heruler. Runt 250 e.Kr. dök enligt Jordanes en grupp upp runt den nordöstliga bukten Azovska sjön - förmodligen bestående av goter, bosporaner och sarmater. Han kopplade även herulernas etymologi till området, så han kunde inte ha menat att de kom från Norden. Vid Svarta havet härjade de till en början även till havs tillsammans med goter, till dess att stammarna började bli oense. Herulerna besegrades av den östgotiske kungen Ermanarik och inordnades i hans stora rike i nuvarande Sydryssland.[3]

Herulerna omnämns som plundrare i Gallien, Spanien, på Balkan (Aten, Sparta m.fl.) och möjligen vid Svarta havet (helouroi). I samband med goternas angrepp på romarna vid Svarta havet vid mitten av 200-talet e.Kr. nämns de som den folkstam som stod för de största räderna till sjöss och försökte erövra Byzantion (som senare blev Konstantinopel). "Dessa anfall räknade ofta så många fartyg att de mer kunde betraktas som flytande kungariken än som sjörövareskader" enligt en samtida betraktare. De besegrades dock andra gången de kom till Aten, och en stor del av herulerna stupade eller blev tillfångatagna. År 268 e.Kr. kom de tillbaka tillsammans med goter och flera andra stammar, men besegrades på nytt av kejsar Claudius II Gothicus i slaget vid Naissus (i Serbien) där tiotusentals germaner lär ha stupat.

I början av 300-talet e.Kr. nämns herulerna som ett av de folk som översvämmar Gallien efter kejsar Diocletianus död. När hunnerna stormade fram mot Svarta havet och Balkan invaderades romarriket av germaner, och herulerna deltog tillsammans med goterna i slaget vid Adrianopel år 378, där romarna led ett stort nederlag.

Herulerna tycks en tid ha uppehållit sig i nuvarande Moravien och Slovakien. Många gick i tjänst hos Odovakar i Italien, den härskare som 476–493 styrde Italien. Odovakar har också kallats Rex Herulorum, "herulernas kung". Odovakar utmanades och besegrades av östgoterna under Teoderik den store. Teoderik höll sig väl med herulerna, och den heruliske ledaren Rodulf förärades både stridshäst och rustning av Teoderik. Denna grupp heruler blev på 470-talet en regional stormakt, men de besegrades ca 510 av langobarderna, och deras legosoldater blev senare ett viktigt element i den byzantinske armén tills de var tvungna att fly till gepiderna.[4]

Kejsar Justinians högsta militära befälhavare, Bellisarius, hade en juridisk sekreterare, Procopius, som skrev om goterkrigen. Procopius berättade att dessa heruler efter sitt nederlag splittrades i två grupper: en som bosatte sig i Illyricum och tvingades bli kristna och en grupp hedningar runt den kungliga familjen som passerade danernas land och sedan bosatte sig i Thule på andra sidan havet, i närheten av en folkrik stam som kallades för Gautoi, vilket bara kan tolkas som götarna.[5][6] Medan många svenska forskare har försummat denna bosättning - kanske till följd av språkprofessorn Alvar Ellegårds artikel - finns det inte mycket tvekan bland ledande internationella forskare som är intresserade av denna speciella nordiska vinkel,[7] eftersom det tack vare händelserna 548 är väl dokumenterat i två samtidiga källor skrivna med motsatta avsikter.

Teorier om herulerna i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Vissa forskare har velat placera de till Skandinavien nyanlända herulerna i Blekinge och Värend, men detta baseras på en rad lösa antaganden.[8] Detta har medfört att begreppet heruler används inom svenska flottan som skämtsam benämning för Blekingebor. Mats G. Larsson anser det troligare att det var till Sveriges västkust de kom. Det finns vissa indicier som stödjer detta, bland annat den stora koncentrationen fornborgar i området, och det faktum att man funnit brakteater i området närmast kusten men inte i västgötarnas kärnområden. Uppgifterna om herulernas nya bosättningsplats är dock så vaga och det arkeologiska materialet tillåter så många tolkningar att det inte kan bli fråga om något annat än spekulationer.[9]

Förekomsten av den kungliga familjen[förtydliga] och deras herulska legosoldater i Skandinavien är inte längre spekulation eller en arkeologisk fråga. Det är relativt säkert dokumenterat av historien, eftersom Procopius' rapport om deputationen 548 anses vara mycket säker och till och med bekräftad av Jordanes och av arkeologiska fynd på Balkan.[10] Fortsättningen är spekulation, eftersom de flesta arkeologer har undvikt att lära känna dem och söka.[förtydliga] Andreas Schwarcz's översättning av en "första bosättning" hos Procopius och Walther Goffart's redogörelse för Jordanes' och Procopius' motsatta avsikter kan emellertid tolkas så, att herulerna först bosatte sig mellan daner i Skåne och götarna (i Blekinge och Småland, som föreslagits ovan?), innan de drevs norrut av danerna. Andreas Schwartz föreslår, att de senare integrerades i Skandinavien - kanske som legosoldater och jarler, som de var generaler vid Justinian. Var herulerna bosatte sig måste dokumenteras av arkeologi. Åke Hyenstrand presenterade därfor 1996[11] fem frågor om herulernas öde i Sverige, som ännu inte syns besvarade.

I Sösdala och några andra skånska orter har det gjorts fynd från folkvandringstiden, primärt förnämlig hästutrustning, som har en dekor som kallas "Sösdala-stilen". Fynden i Sösdala kan kopplas till en kult där hästen spelat en roll som totemdjur. Fynd som liknar de skånska har även gjorts i Öst- och Mellaneuropa och då ställts i samband med östeuropeiska ryttarfolk, primärt hunnerna. Sösdalafynden kan ha förts till Norden av en grupp människor som varit influerad och/eller beroende av hunnerna. Detta har kopplats till herulerna, men osäkerheten kring dessa slutsatser är stor.[6] Dessa fynd är från början av 400-talet och utan betydelse för ankomsten av kungafamiljen 512, men indikerar att herulerna hade kunskap om Norden genom Bärnstensvägen, när de reste norr.

Herulerna kan som tidigare fölge[förtydliga] till hunnerna ha skapat några av de "hunniska" spår, som Lotte Hedeager och Ulf Näsman diskuterade.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mats G. Larsson (2002). Göternas riken: Upptäcktsfärder till Sveriges enande. Kristianstad: Atlantis. sid. 42. ISBN 91-7486-641-9 
  2. ^ Walther Goffart, The narrators of barbarian history, 1988 / Barbarian Tides 2006, Andreas Schwarcz, Alvar Ellegård och Lars Lönroth
  3. ^ Hermodsson, Lars (1995). ”Herulerna: vittfarna vildar med nordiskt ursprung?”. Populär historia 1995:2,: sid. 48-53 : ill.. 1102-0822. ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/herulerna-vittfarna-vildar-med-nordiskt-ursprung/.  Libris 10464466
  4. ^ Alexander Sarantis "The Justinianic Herules", Neglected Barbarians, 2010 p 1-50
  5. ^ Mats G. Larsson (2002). Göternas riken: Upptäcktsfärder till Sveriges enande. Kristianstad: Atlantis. sid. 51-52. ISBN 91-7486-641-9 
  6. ^ [a b] Hermodsson, Lars (1995). 
  7. ^ Professor Walther Goffart (Harvard/Toronto/Yale), Barbarian Tides 2006, s 206-9. Alexander Sarantis (Oxford/Tübingen) "The Justinianic Herules", Neglected Barbarians p. 36-39, 2010, professor Andreas Schwarcz (Wien), Die Heruler an der Donau, 2005 - Roland Steinacher (Tübingen) Neglected Barbarians / Rom und die Barbaren 2010/17 talar konspirationsteori, men hänvisar till Goffart
  8. ^ Lars-Olof Larsson (1964). Det medeltida Värend. sid. 14 
  9. ^ Mats G. Larsson (2002). Göternas riken: Upptäcktsfärder till Sveriges enande. Kristianstad: Atlantis. sid. 53-55. ISBN 91-7486-641-9 
  10. ^ T.eks. sköld boss identisk med Vendel XIV, Birgit Arrhenius
  11. ^ Lejonet, draken och korset

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Ellegård, Alvar, "Who were the Eruli?", Scandia, band 53:1, 1987. (Innehåller en genomgång av det skriftliga källmaterialet.)
  • Helmersson, Stina och Röndahl, Uno: Herulerna: det bortglömda folket, Epona förlag 2005. ISBN 91-972250-6-1
  • Goffart, Walther: "Barbarian Tides", 2006, ISBN 0-8122-3939-3

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]