Etiopiska inbördeskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Etiopiska inbördeskriget
T-55s civil war.JPG
Skadad T-62-stridsvagn i Addis Abeba 1991.
Ägde rum 12 september 1974-4 juni 1991
Plats Etiopien Etiopien
Resultat Seger för rebellerna
Territoriella
ändringar
Eritrea blir självständigt; Etiopien blir 1993 en inlandsstat
Stridande
Etiopien EPRP

Flag of the Tigray Region.svg TPLF
Etiopien MEISON (från 1977)
Flag of the Amhara Region.svg EPDM


Etiopien EDU


Flag of the EPLF.svg EPLF
EritreaELF


Flag of the Oromo Liberation Front.svg OLF
Flag of Ogaden National Liberation Front(2).svg ONLF
Flag of the Western Somali Liberation Front.svg WSLF
Flag of the Afar Region.svg ALF

Etiopien Derg (1974-1987)
EtiopienDemokratiska Folkrepubliken Etiopien (1987–1991)
Kuba Kuba

Uppbackade av (1987-1990)
Östtyskland Östtyskland
Sovjetunionen Sovjetunionen [1][2]
Nordkorea Nordkorea
Libyen Libyen

Befälhavare och ledare
Flag of the Tigray Region.svg Meles Zenawi

Flag of the EPLF.svg Isaias Afewerki

Etiopien Mengistu Haile Mariam
Kuba Fidel Castro

Etiopiska inbördeskriget var ett inbördeskrig i Etiopien, som började den 12 september 1974 efter att den marxistiska organisationen Dergen, ledd av Mengistu Haile Mariam, genomförde en statskupp mot kejsar Haile Selassie, och den varade fram tills Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF), en samling rebellgrupper, 1991 lyckades störta regimen.[3] Efter att landet, som traditionellt sett varit ett kejsardöme, övergick till att bli en republik, styrdes det av en militärjunta som därefter kom in i blodiga inbördesstrider. Mariam gjorde landet till en auktoritär enpartistat med kommunistiska tendenser.

Bakgrunden till kriget kan härledas till de etniska spänningarna, matbristen, de ekonomiska problemen på grund av oljekrisen 1973 och ett starkt missnöje i stora delar av det etiopiska samhället, som ej klarats upp efter Dergens maktövertagande. På flera håll, däribland i den f.d. italienska kolonin Eritrea, ärvde den nya regimen väpnade konflikter som upprorsmakarna fått till stånd. I Ogaden, som hade en somalisk majoritetsbefolkning, hade västsomaliska upprorsrörelser uppstått, något som skulle leda till mellanstatliga krig med grannlandet Somalia 1977-1978. De politiska oroligheterna kulminerade i en mycket brutal röd terror, där flera tiotusentals människor dödades. Torkkatastrofer och det brutala styret, som senare skulle komma att bli totalitärt i maktbruk, utlöste en våg av folkligt missnöje som förvärrade situationen i Etiopien.

Medan det eritreanska självständighetskriget fortsatte i den nordliga regionen Eritrea, började flera väpnade motståndsrörelser, däribland TPLF från Tigrayregionen i norr att organisera sig mot den etiopiska militären. 1989 bildades paraplyorganisationen Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF) av samtida motståndsrörelser. I maj 1991 avancerade EPRDF styrkor mot den etiopiska huvudstaden Addis Abeba. Sovjetunionen, som året före hade stoppat det militära biståndet, kunde inte intervenera för att rädda regimen. Mariam flydde från landet och sökte asyl i Zimbabwe.

När kriget var över hade mellan 230 000 och 1,4 miljoner människor dött.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 12 september 2012.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ New York Times
  2. ^ Der Spiegel
  3. ^ Valentino, Benjamin A. (2004). Final Solutions: Mass Killing and Genocide in the Twentieth Century. Ithaca: Cornell University Press. sid. 196. ISBN 0-8014-3965-5 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]