Robinia

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Falsk akacia)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Robinia
Robinia-pseudoacacia-12-V-2007-6025.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningÄrtordningen
Fabales
FamiljÄrtväxter
Fabaceae
UnderfamiljFaboideae
TribusRobinieae
SläkteRobiniasläktet
Robinia
ArtRobinia
R. pseudoacacia
Vetenskapligt namn
§ Robinia pseudoacacia
AuktorLinné, 1753
Hitta fler artiklar om växter med

Robinia (Robinia pseudoacacia) är en trädväxt i robiniasläktet i familjen ärtväxter från nordcentrala och nordöstra Nordamerika. Den kallas ibland "falsk akacia" på svenska, vilket är en direkt översättning av det vetenskapliga artnamnet. Robinia odlas som trädgårdsväxt i Sverige och är vanlig som parkträd.

Robinian har en stor förmåga att invadera störda ytor i städer och efter motorvägar, och har blivit mycket vanlig i Centraleuropa.[1]

Robinia är ett lövfällande träd som kan bli cirka 15 meter högt. Barken är gulbrun till ljust gråaktig. På yngre grenar sitter taggar i par. Nytillväxten är kantig och sparsamt luden. Bladen sitter strödda[förtydliga], de är parbladiga och har vanligen 7-19 delblad. Delbladen är ovala till elliptiska, kala som utväxta, helbräddade, till 2 cm långa och 1,5 cm breda eller mer. Blommorna kommer i en hängande klase som kan bli över 15 cm lång. Vanligen sitter 20−30 blommor i varje klase. Fodret är rörformat, grönt eller rödaktigt. Blomskaften är ludna. Kronorna cirka 2 cm. De är vita med en gul fläck på seglet[förtydliga]. Frukten är en balja som kan bli 7 cm lång. Hela trädet, rötter, frön, bark, blad och blommor är giftiga.[2][3]

Blommorna innehåller mycket nektar och är attraktiva för bin. Honung som till stor del innehåller robinianektar kallas akaciahonung. Denna honung kommer till stor del från Turkiet och Ungern.

Synonymer[redigera | redigera wikitext]

  • Robinia pringlei Rose
  • Robinia pseudoacacia var. rectissima Raber[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Europeiska kulturlandskap - Hur människan format Europas natur, Urban Emanuelsson, 2009. s. 269
  2. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 62. ISBN 91-20-04445-3 
  3. ^ https://web.archive.org/web/20090915065238/http://www.sgaonline.org.au/pdfs/stonnington.pdf (engelska)
  4. ^ International Legume Database & Information Service Arkiverad 17 maj 2014 hämtat från the Wayback Machine.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]