Fruntimmer
Fruntimmer är ett ord för kvinna som idag ofta uppfattas nedsättande men som i dagligt tal på 1800-talet och början av 1900-talet användes allmänt.
Ordet är en förvrängning av tyska Frauenzimmer, ungefär kvinnorum. Första belägget i svenska är från 1560 i formen fruentimret. Detta kan härledas från det lågtyska ordet vrouwentimmer.[1] och kan jämför med det nutida nederländska ordet för kvinna, vrouw.
Det svenska ordet timmer är en benämning på grovt virke som timmerstuga. Detta återkommer i det svenska bondesamhället där det förr i tiden på gårdarna fanns en frustuga.[2] Det var ett rum, eller på en större gård, en separat byggnad, där gårdens kvinnor höll till. Det kan jämföras med drängstuga.)
På den svenska landsbygden på 1800-talet kunde en kvinna, som skötte byns handelsbod kallas bodfruntimret.
På 1700-talet användes ordet hovfruntimbret som kollektiv beteckning på hela gruppen hovdamer, som tjänstgjorde vid hovstaten.[1] Ordledet timbret, med ett "b" i mitten, är en influens från franska språkets tambour, som i sin lånats in till det nutida svenska ordet tambur, ungefär kapprum, till följd av att det svenska hovets officiella språk var franska på Gustav III:s tid.
Exempel på ordet fruntimmer använt i pejorativ bemärkelse:
- En kvinna, som har gjort något oklokt eller okunnigt; inte lyckats väl kan få kommentaren: "Ja, se fruntimmer!".
- "Fruntimmer" kan vara en nedsättande beteckning för kvinnor med tvivelaktigt rykte.
Källor
- ^ [a b] Hammermans ordbruk ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 9 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140809070817/http://www.ordbruket.com/webcross/artiklar/fruntimr.htm. Läst 10 februari 2014.
- ^ Wessel, Elias (1966). Våra ord, deras uttal och ursprung. Stockholm: Svenska bokförlaget/Norstedts. Libris 8072652