Gröna blixten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Animation som visar solens nedgång.
Gröna blixten
"Gröna strålen" omdirigerar hit. För Jules Vernes roman, se Gröna strålen (roman).

Gröna blixten är ett sällsynt optiskt fenomen då, under solnedgång eller soluppgång, en del av solen för ett kort ögonblick skiftar färg från den vanliga röda eller orangea till den mer ovanliga gröna. Gröna blixtar kan observeras från alla altituder (till och med från ett flygplan) på grund av att de är beroende av astronomiska hägringar.[1] De kan också ses oavsett longitud och latitud, även om de är vanligare i vissa regioner där förhållandena är mer gynnsamma. Oftast ses de över ”ostörda” horisonter (som till exempel stora vattenmassor) men det är även möjligt att se dem över bland annat bergstoppar och moln. Det är också värt att nämna att det inte är helt korrekt att säga "den gröna blixten" - det finns flera varianter av gröna blixtar. Men trots deras skillnader har de också mycket gemensamt.

Förklaring[redigera | redigera wikitext]

Gröna blixtar är effekter av stora variationer i den astronomiska refraktionen vid horisonten.[2] Vår atmosfär är uppdelad i flera olika skikt vars luft varierar i såväl temperatur, densitet och tryck som kemisk sammansättning. Olika förhållanden mellan dessa skikt leder till olika typer av solnedgångar.

Ljus rör sig långsammare i lägre belägen luft med hög densitet än i den högt belägna, tunnare luften, vilket innebär att solstrålarna böjs något längs vår bågformade jordyta när de passerar igenom vår atmosfär. Ljus med en högre frekvens (grönt/blått ljus) böjs mer än till exempel det röda ljuset som har en lägre frekvens, detta ger möjligheten till att gröna/blå ljusstålar kan synas även efter de röda/orangea ljuset blockerats av horisonten.

Gröna blixtar är förstärkta av astronomiska hägringar, vilka ökar gradienten i atmosfären och därmed även böjningen. Det är mer vanligt med grönblixtar i klar luft, då solnedgångens ljus når betraktaren utan att spridas på vägen. Man kanske förväntar sig att en blå blixt ska följa den gröna men det är betydligt mer ovanligt då det blå ljuset oftast sprids ut innan det når betraktaren, kvarlämnande enbart ljus som verkar grönt.

Med hjälp av förstoring kan man ofta faktiskt se en väldigt smal strimma grönt längs solens övre kant vid alla solnedgångar i klar luft. Däremot, för att det ska bli en mer tydlig blixt eller pelare krävs en kraftigare skiktad atmosfär samt hjälpen av de astronomiska hägringarna som förstorar det gröna ljuset för en kort period.

Typer av gröna blixtar[redigera | redigera wikitext]

Det finns många olika varianter av gröna blixten. De varierar i allt från utformning, storlek och hur länge de varar till vilken färg de har. De vanligaste rapporterna om grönblixtar gäller de ringa och imiterade hägringsblixtarna - de övriga variationerna står enbart för cirka 1 %.

Ringa hägringsblixt[redigera | redigera wikitext]

En väldigt förstorad (men hyfsat realistisk) simulering av en ”ringa hägringsblixt”, eller en s.k. omega-solnedgång, som vanligen ses då observatören befinner sig nära havsnivån, kan ses i en extern länk. För att just denna gröna blixt ska kunna ske krävs det att jordytan är varmare än luften ovanför och några karaktäristiska drag hos den är den ovala formen med platt undersida och att den endast varar i 1-2 sekunder.[3] Samma förutsättningar gäller för omega-soluppgångar, men de är väldigt lätta att missa då det går fort och det är svårt att få syn på dem om man inte vet var och när man ska leta.

Imiterad hägringsblixt[redigera | redigera wikitext]

En imiterad hägringsblixt kan observeras om man befinner sig ovanför en termisk inversion, tittandes in i ett atmosfäriskt lager och ut igen på andra sidan på solnedgången (vilket är möjligt tack vare jordytans krökning). Lagret man tittar igenom måste också vara kallare än det skikt man befinner sig i och de som befinner sig längre ut. Man känner igen en imiterad hägringsblixt tack vare indragningen som verkar nypa av solens topp för att forma en tunn spetsig grön strimma ovanför. Likt den ringa hägringsblixten är den imiterade hägringsblixten en grön “kant” som går att se då olika bilder skapade av olika atmosfäriska skikt möts under rätt omständigheter. Man kan använda sig av Wegeners princip[4] om en atmosfär i två delar för att hjälpa till med förklaringen. Den ena delen/lagret befinner sig ovanför observatören och skapar den gröna kanten, medan den andra delen, som befinner sig under observatören, förstorar och förstärker effekten vid en fixerad altitud med hjälp av en hägring. När solen kommer in i förstoringsområdet kan observatören se en grön blixt.

Gröna blixten i populärkultur[redigera | redigera wikitext]

Den tidiga science fiction-författaren Jules Verne skrev en bok med titeln Gröna strålen (franska Le rayon vert), vars hjälte jagar detta flyktiga fenomen.

Eric Rohmer, fransk filmregissör, gjorde en film med titeln Den gröna strålen i vilken man får se en grön stråle i sista scenen.

Den gröna blixten spelar också en stor roll i Walt Disney Pictures film Pirates Of The Caribbean: At World’s End, då en grön pelare sedd vid soluppgång och -nedgång ses som en signal för dem som reser till och från "Davy Jones' Locker".

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://mintaka.sdsu.edu/GF/explain/explain.html
  2. ^ http://mintaka.sdsu.edu/GF/explain/explain.html
  3. ^ http://mintaka.sdsu.edu/GF/papers/Zenit/glance.html
  4. ^ http://mintaka.sdsu.edu/GF/explain/atmos_refr/Wegener.html

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]