Grimsö
Grimsö är en forskningsstation och en skogsegendom i den nordöstra delen av Lindesbergs kommun i Västmanland.
Grimsö järnbruk vid sjön Sörmogen var i drift 1636–1851.[1] Grimsö herrgård uppfördes i slutet av 1800-talet av Lukas Heijkenskjöld, som fick egendomen av sin far, brukspatron på Gammelbo.[2]
Grimsö forskningsstation grundades 1974 i Grimsö herrgård via en donation från Byggmästare Olle Engkvist som en ekologisk fältstation med Naturvårdsverket som huvudman. Sedan 1992 ligger Grimsö under Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Grimsö utgör idag avdelningen Viltekologi inom Institutionen för ekologi vid SLU i Uppsala. På Grimsö finns också Viltskadecenter som är ett nationellt kunskapscenter som utbildar och informerar om skador orsakade av fredat vilt och hur man förebygger dom.[3] Idag arbetar cirka ett 50-tal personer på Grimsö, varav 2 professorer, ett 20-tal forskare, doktorander, Mastersstudenter, fältassistenter, administrativ och teknisk personal. Som en åretrunt bemannad fältstation är Grimsö på många sätt unik i Sverige och världen.[4] Inte minst med tanke på de långa inventeringsserier på olika vilda djurslag som samlas där.[5] Förutom kontorsbyggnader och olika laboratorier förfogar Grimsö även över ett 13 000 ha stort forskningsområde.[4] På Grimsö arbetar man främst med tillämpad forskning inom vilt-, landskaps- och naturvårdsbiologi och bedriver forskarutbildning, grundläggande universitetsutbildning, vidare/fortbildning och information i dessa ämnen. Grimsö finansieras genom statsanslag, forskningsanslag, konsultuppdrag samt bidrag från stiftelser och fonder.[3]
Referenser
Noter
- ^ ”Grimsö och omkringliggande byar”. Älgmark Malingsbo-Kloten. http://www.algmark.se/foldrar_grimso_forts.htm. Läst 30 december 2012.
- ^ ”Grimsö:bygden förr och nu”. Älgmark Malingsbo-Kloten. http://www.algmark.se/foldrar_grimso.htm. Läst 30 december 2012.
- ^ [a b] ”Grimsö forskningsstation, Institutionen för Ekologi”. SLU. http://www.slu.se/sv/fakulteter/nl/om-fakulteten/institutioner/institutionen-for-ekologi/research/viltekologi/. Läst 30 december 2012.
- ^ [a b] Danell, K. 2012. Infrastruktur för fältbaserad ekologi- och miljöforskning. Vetenskapsrådets lilla rapportserie 1:2012.
- ^ Kjellander, P. & Nordström, J. 2003. Cyclic voles, prey switching in red fox, and roe deer dynamics – a test of the alternative prey hypothesis. OIKOS 101: 338-344.
Externa länkar