Höglitteratur och låglitteratur

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Höglitteratur och låglitteratur är ett av litteraturvetare och litteraturhistoriker använt motsatspar, för att beteckna viss litteratur som estetiskt högtstående, allvarligt syftande och av bestående värde, och annan litteratur som estetiskt undermålig, och möjligen skapad av kommersiella snarare än konstnärliga skäl.[1]

“Låglitteratur” syftar ofta på modern underhållningslitteratur, men termen används också om verk som skapades för århundraden sedan,[2][3] eller om gammal traditionell litteratur som folkvisor[4].

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anders Öhman: Låglitteratur. De populära genrernas estetik och historia. Studentlitteratur, Lund 2002. ISBN 91-44-01589-5
  2. ^ Conny Svensson: Recension av Bengt Lewan: Renässansbilder. Den italienska renässansen i svensk diktning. Samlaren : Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning. Årgång 117, 1996. Sidorna 123–124. ISBN 91-87666-11-1, ISSN 0348-6133. [1]
  3. ^ Nils Håkanson. ”Pseudoöversättning”. Svenskt översättarlexikon. Litteraturbanken. https://litteraturbanken.se/%C3%B6vers%C3%A4ttarlexikon/artiklar/Pseudo%C3%B6vers%C3%A4ttning. Läst 24 mars 2021. 
  4. ^ Sonja Bjelobaba (2014). ”Översättning i nationens tjänst. J. L. Runeberg och de centralsydslaviska folksångerna (Doktorsavhandling)”. Göteborgs universitet. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/35387/1/gupea_2077_35387_1.pdf. Läst 24 mars 2021.