Hjulångare

Hjulångare är ångfartyg vars framdrivning sker med hjälp av skovelhjul, ett sätt att överföra kraft från maskineriet till vattnet på ett maskindrivet fartyg. Skovelhjul lämpar sig särskilt väl för användning där vattnet inte är så djupt, exempelvis på flodbåtar.

Historik[redigera | redigera wikitext]

I ångfartygens barndom gjordes försök med flera olika framdrivningsmetoder. Det första ångfartyget framdrevs med mekaniska paddlar. Skovelhjul blev dock det framdrivningssätt som kom att dominera, även om bland annat "skruvar" även förekom. Motorernas låga effekter gjorde i början att skovelhjul vanligen lämpade sig bäst. Den moderna propellern uppfanns av John Ericsson 1837, och 1843 genomfördes ett experiment där man lät ett propellerdrivet fartyg tävla med en hjulångare. Det propellerdrivna fartyget vann, vilket blev avgörande för att brittiska flottan började ersätta sina hjulångare med skruvpropellerfartyg.^[1] Än viktigare den ökade motorstyrkan hos ångmaskinerna, men på mindre enklare fartyg kom hjulångarna att dominera fram till 1860-talet.

I speciella miljöer, exempelvis för trafik i mycket grunda sjöar, kom hjulångare att fortsätta att användas in på 1900-talet.

Antingen placerades ett smalt skovelhjul på vardera sidan om fartyget ungefär midskepps, eller också placerades ett brett skovelhjul i aktern. Sidoplacerade skovelhjul hade tekniskt sett ett antal fördelar, till exempel placering nära ångmaskinen och därmed enklare drivmekanism samt bättre funktion vid höga vågor. Fördelen med akterplacerat skovelhjul var att det gjorde båten smalare, liksom att den kunde byggas mer grundgående och att hela däcksytan kunde användas för passagerare och last. Sidoplacerade skovelhjul dominerade på havsgående fartyg, medan grundgående flodfartyg oftare hade ett enda stort skovelhjul i aktern.