Visa källa för Hundraårskriget

{{FixBunching|beg}}
{{Slagfakta
|         namn = Hundraårskriget
|bild           = [[Fil:Lenepveu, Jeanne d'Arc au siège d'Orléans.jpg|300px]]
|bildtext       = Målning föreställande [[Jeanne d'Arc]] under belägringen av [[Orléans]].
|     konflikt = 
|        datum = 1337–1453
|        plats = Främst Frankrike och [[Nederländerna (region)|Nederländerna]]
|       utfall = 
|     resultat = Valois seger <br> Huset Valois säkrar tronen i Frankrike
|   casusbelli = 
|  territorier = Huset Plantagenet förlorar alla kontinentala territorier, med undantag för [[Calais]]
|   stridande1 = [[Fil:France moderne.svg|15px]] [[Huset Valois]]<br />Stöttade av: <br />[[Fil:France moderne.svg|15px]] [[Frankrike under medeltiden|Frankrike]]<br />[[Fil:Royal Coat of Arms of the Crown of Castile (15th Century).svg|15px]] [[Kastilien]]<br />[[Fil:Royal Arms of the Kingdom of Scotland.svg|15px]] [[Kungariket Skottland|Skottland]]<br />[[Fil:CoA civ ITA genova.png|15px]] [[Republiken Genua|Genua]]<br />[[Fil:Armoiries Majorque.svg|15px]] [[Kungariket Mallorca|Mallorca]]<br />[[Fil:Small coat of arms of the Czech Republic.svg|15px]] [[Kungariket Böhmen|Böhmen]]<br />[[Fil:Aragon Arms.svg|15px]] [[Kungariket Aragonien|Aragonien]]<br />[[Fil:COA fr BRE.svg|15px]] [[Hertigdömet Bretagne|Bretagne]] (Blois)
|   stridande2 = [[Fil:Royal Arms of England (1399-1603).svg|15px]] [[Huset Plantagenet]]<br /> Stöttade av: <br /> [[Fil:Blason fr Bourgogne.svg|15px]] [[Burgund#Hertigdömet Burgund|Burgund]]<br />[[Fil:Blason de l'Aquitaine et de la Guyenne.svg|15px]] [[Aquitaine]]<br />[[Fil:COA fr BRE.svg|15px]] [[Hertigdömet Bretagne|Bretagne]] (Montfort)<br />[[Fil:Armoires portugal 1385.svg|15px]] [[Kungariket Portugal|Portugal]]<br />[[Fil:Blason Royaume Navarre.svg|15px]] [[Kungariket Navarra|Navarra]]<br />[[Fil:Blason Nord-Pas-De-Calais.svg|15px]] [[Flandern]]<br />[[Fil:Hainaut Modern Arms.svg|15px]] [[Comté de Hainaut|Hainaut]]<br />[[Luxemburg]]<br />[[Fil:Holy Roman Empire Arms-single head.svg|15px]] [[Tysk-romerska riket]] 
|        noter = 
}}
{{Kampanj Hundraårskriget}}
{{FixBunching|mid}}
{{Kampanj Hundraårskriget (1337-1360)}}
{{FixBunching|mid}}
{{Kampanj Hundraårskriget (1415-1453)}}
{{FixBunching|end}}

'''Hundraårskriget''' är en samlande benämning på en rad [[väpnade konflikter]] mellan [[England]] och [[Frankrike]] under den [[Senmedeltiden|sena medeltiden]] från [[1337]] till [[1453]]. Krigen kom att bli avgörande för hur den politiska situationen på kontinenten danades eftersom [[Frankrike]] etablerades som centraliserad [[nationalstat]] och engelsmännen slutligen fick ge upp sina anspråk på Frankrike. Kriget blev också avgörande inom [[krigskonsten]]; engelsmännen gjorde slut på den beridne [[riddare]]ns tid och [[infanteriet]] dominerade därefter Europas slagfält. Kriget tog aldrig slut på pappret. Länderna kom endast överens om [[Vapenstillestånd|vapenvila]].

Konfliktämnen var dels intressemotsättningar i [[Aquitaine|Guyenne]], som den engelske kungen sedan [[1259]] hade i förläning, men där franska kronan försökte kringskära vasallens rättigheter, dels intressemotsättningar i [[Flandern]], Englands avsättningsområde för sin ull, landets viktigaste exportvara. I Flandern, ett tidigt från franska kungen nästan oavhängigt län, ingrep franske kungen på adelns sida i kampen mot borgarskapet, som kom att söka engelskt stöd. Hotat i sina handelsintressen – i Flandern gällde det ullexporten, i Guyenne vinimporten, samt motarbetat av Frankrike i konflikten med Skottland, ingrep England 1337 i de flandriska striderna, med hänvisning till Edvard III:s arvsanspråk på den franska tronen.<ref>[[Gunnar Carlquist|Carlquist, Gunnar]] (red.) (1932). ''[[Svensk uppslagsbok]]''. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 13 s. 464–65.</ref>

[[Filip IV av Frankrike]] (även känd som ”Filip den sköne”) hade avlidit 1314 och efterträtts av sina söner Ludvig, Filip och Karl i tur och ordning. När alla tre hade avlidit utan att efterlämna någon manlig tronarvinge, fick 1328 Filip IV:s brorson bli monark som [[Filip VI av Frankrike|Filip VI]]. Men det kunde inte Filip IV:s dotter Isabella, nu engelsk drottning, finna sig i. Hennes son [[Edvard III av England]] krävde den franska tronen. Frankrike hade fyra till fem gånger så många invånare som [[England]], men var inte motsvarande starkare. Frankrike var uppdelat i ett flertal [[förläning]]ar, vilket gjorde att Filip VI inte kunde lita helt på sina [[vasall]]er. Därför vågade Edvard III sätta militär makt bakom sina krav.<ref>Skovmand, s. 162.</ref>

== Krigsförlopp ==

=== De franska bakslagens tid ===

Den franska flottan patrullerade aktivt engelska kanalen och oron steg i England för att fransmännen skulle försöka sig på en invasion, och man tog därför initiativet. År 1340 besegrades den franska flottan grundligt i [[Slaget vid Sluys|sjöslaget vid Sluys]], varpå den engelska armén under ledning av [[Edvard III av England|Edward III]] steg iland på kontinenten. Det franska nederlaget vid Sluys var av enorm omfattning; av de 213 franska skeppen, togs 190 och 16&nbsp;000–18&nbsp;000 fransmän dödades.<ref>Sumption, ''Trial by Battle'', s. 327</ref> Frankrikes [[Filip VI av Frankrike|kung Filip VI]] mötte den engelska armén vid [[slaget vid Crécy|Crécy]] den 26 augusti 1346, och besegrades där. Nederlaget berodde på engelsmännens användning av [[långbåge|långbågsskyttar]]; när de franska tunga [[riddare|riddarna]] gick till anfall, överöstes de med svärmar av dödliga pilar som slog dem till marken och bröt formeringarna. Slaget vid Crécy blev början till slutet för riddartiden.

År 1341 utbröt det [[bretonska tronföljdskriget]], som blev ett sekundärt skådespel till den fransk-engelska konflikten. År 1347 intog Edward III [[Calais]] efter en [[belägring]], och staden skulle sedan bli en viktig engelsk stödjepunkt på kontinenten. Från ca 1348 drog också [[digerdöden]] fram över Europa, där både Frankrike och England drabbades hårt.

Engelsmännen hade också sedan gammalt stora besittningar i [[Gascogne]], kring [[Bordeaux]]. Dessa var underställda [[prins av Wales|prinsen av Wales]], Edward, även kallad den [[Edvard, den svarte prinsen|svarte prinsen]]. År 1356 företog han därifrån ett plundringståg in på fransk mark, där den nye franske kungen Johan den gode marscherade mot honom med 11&nbsp;000 man.<ref>Sumption, ''Trial by Fire'', s. 235; Författaren påstår att den franska armén räknade ''8.000 men-at-arms and about 3.000 infantry''</ref> Vid [[slaget vid Poitiers (1356)|Poitiers]] möttes de två arméerna och utkämpade en bitter batalj den 19 september 1356. Återigen besegrades den franska riddarhären. Kung Johan greps av engelsmännen och hölls därefter med kortare avbrott fången i England intill sin död 1364.

Det föll på den unge kronprinsen, [[Karl V av Frankrike|Karl]], att axla det franska rikets bördor. Skickligt hanterade han de enorma interna kriser landet stod inför; Bondeuppror drog fram i norra Frankrike ([[Jacquerie|La Jacquerie]]), Parisborgarna gjorde uppror under [[Étienne Marcel]]<ref>Sumption, Trial by Fire, s. 346–47</ref> och [[Karl II av Navarra]] konspirerade tillsammans med engelsmännen för att ta kungakronan ifrån honom, men med goda rådgivare och begåvade militärer vid sin sida, lyckades kronprinsen hantera stormen.

=== Karl V återupprättar Frankrike ===

[[Fil:Guesclin retrato.JPG|miniatyr|[[Karl V av Frankrike|Karl V]]:s begåvade härförare [[Bertrand du Guesclin]] vände hela situationen till Frankrikes fördel genom att undvika att möta fiendens arméer i stora fältslag på öppna fält. Han var en briljant gerillakrigare, men källorna säger att han var ful som stryk.]]
[[Fil:Morning of the Battle of Agincourt, 25th October 1415.PNG|miniatyr|[[Slaget vid Azincourt]] 1415 blev den tredje stora engelska segern under hundraåriga kriget. Kung [[Henrik V av England|Henrik V]] besegrade med sina [[långbåge|långbågsskyttar]] de tunga, bepansrade franska [[riddare|riddarmassorna]] som stormade rakt in i engelsmännens mördande pilregn.]]

År 1360 slöts en mellanfred i Brétigny med engelsmännen. Kung Edvard frånträdde såväl sina anspråk på den franska tronen som på [[Huset Plantagenet|huset Plantagenets]] forna besittningar, [[Normandie]], [[Anjou]], [[Touraine]] samt länsöverhögheten över Flandern. I gengäld erhöll han med full besittningsrätt de stora sydfranska förläningarna [[Akvitanien|Guienne]], Gascogne och [[Poitou]] och likaså Calais och [[Guînes]]. Slutligen bestämdes en mycket hög lösesumma för den fångne kung Johan, som frigavs mot ställandet av gisslan. Men då Frankrike inte kunde betala löspenningen återvände han till England, där han dock inte längre behandlades som fånge.<ref>{{Webbref|titel=353 (Världshistoria / Medeltiden)|url=https://runeberg.org/vrldhist/2/0381.html|verk=runeberg.org|hämtdatum=2021-07-05|språk=sv|förnamn=Hans|efternamn=Hildebrand|förnamn2=Harald|efternamn2=Hjärne|förnamn3=Julius von|efternamn3=Pflugk-Harttung}}</ref>

Johan den gode avled år 1364 i hedersam fångenskap i England och kronprins Karl kröntes till [[Karl V av Frankrike|kung Karl V]]. Denne skulle gå till historien som "den vise" och hans regeringstid i Frankrike var en andningspaus i kriget och en skinande storhetstid i landets historia, även om den endast var en parentes. Kungen dock inledde successivt striderna igen från år 1369. Kungen satte [[Bertrand du Guesclin]] i spetsen för Frankrikes arméer, och med den begåvade härföraren återtog Frankrike sin förlorade militära stolthet, för Du Guesclin hade lärt sig av de tidigare misstagen från Crécy och Poitiers och undvek att konfrontera engelsmännen i stora fältslag ute på de öppna fälten, och använde sig av ren [[gerillakrigföring]] istället. De engelska områdena i Frankrike föll till den franska kronan ett efter ett och vid Karl V:s regeringstids slut återstod endast ett fåtal stödjepunkter under den engelska flaggan.<ref>Sumption, ''Trial by Fire'', s. 506, 518–20</ref>

Kriget fördes även in i Spanien där Frankrike tog parti för Kastilien och England för Portugal i ett blodigt krig som utspelades på [[Iberiska halvön]]. För Frankrikes del var kriget av sekundär betydelse; franske kungen var mest intresserad att hitta uppgifter åt arbetslösa soldater som annars drog omkring och plundrade den franska landsbygden och han såg en fördel i att marschera dem till [[Spanien]] för att bedriva krig. Bertrand du Guesclin ledde operationen men blev besegrad i [[slaget vid Nájera]] av den svarte prinsen.<ref>Sumption, ''Trial by Fire'', s. 540–85</ref>

Den svarte prinsen dog dock år 1376 och efter det avstannade kriget mellan Frankrike och England eftersom även [[Skottland|skottarna]] hotade den norra engelska gränsen. År 1389 slöts en regelrätt vapenvila. Vid Karl V:s död år 1380 var Frankrike ett väloljat statsmaskineri, en av Europas ledande makter, och han efterlämnade ett Frankrike i toppform.<ref>Guizot, ''A History Of France From The Earliest Times'', Vol 2</ref>

=== England på frammarsch igen ===

Den nye engelske kungen [[Henrik V av England|Henrik V]] var till en början bunden av en rad interna strider i sitt eget kungadöme och kunde inte ta sig an fransmännen innan 1414. Under tiden gick Frankrike in i en mörk period under kung [[Karl VI av Frankrike|Karl VI]] som led svårt av psykiska åkommor och rikets ledning försvagades avsevärt. Henrik V återkrävde de engelska besittningar som gått förlorade i Frankrike och 1414 landsteg han med en armé på kontinenten.

Han gick inte mot Paris, utan valde att göra ett plundringståg i norra Frankrike. De franska riddarna mobiliserade traditionellt en enorm ryttararmé och mötte engelsmännen vid [[Slaget vid Azincourt|Azincourt]] den 25 oktober 1415. Fransmännen gick rakt in i den engelska fällan och den franska riddararmén utplånades totalt av de engelska långbågsskyttarna. Azincourt var det tredje stora franska nederlaget under hundraårskriget.

Frankrike räddades endast av att den sinnessvage kung Karl VI slöt ett avtal med Henrik V 1420 där han lovade sin dotter som hustru åt den engelske kungen. Karls egen son [[Karl VII av Frankrike|Karl VII]] förklarades å sin sida illegitim, och engelsmännen hoppades att barnet i äktenskapet mellan Henrik V och Karl VI:s dotter skulle ge en son som utan tvekan skulle kunna utropas till Frankrikes och Englands gemensamme kung.

Efter Azincourt tog engelsmännen slutligen Paris och stora delar av norra Frankrike föll under engelsk makt. Endast i de centrala delarna av Frankrike, fortsatte striderna intensivt och engelsmännen satte [[Orléans]] under belägring 1429. Det var i detta desperata läge som Frankrikes oväntade räddare gjorde sitt inträde på scenen - en ung bondflicka från [[Domrémy-la-Pucelle|Domrémy]].

=== Jeanne d'Arc och den franska segern ===

[[Jeanne d'Arc]] sade sig vara ledd av röster från [[Gud]] och [[helgon]]en, och ansåg sig vara sänd av de högre makterna att rädda Frankrike från den prekära situation som uppstått. Allteftersom ryktet om henne spred sig, lyckades hon få audiens hos kronprins Karl VII som övertygades om hennes gudomliga uppgift och utrustade henne med en mindre ryttarstyrka. Med dessa trupper gick hon mot Orléans och lyckades tvinga bort engelsmännen. 

Segern vid Orléans var så moraliskt inspirerande att hela centrala Frankrike reste sig, och någon tid därefter vann fransmännen seger vid [[Patay]] och Jeanne ledde kronprinsen till [[Reims]] där han slutligen kröntes till kung. Jeanne d'Arc fortsatte med att försöka återta Paris, men det misslyckades nedanför stadens murar och hon fick se sig besegrad; någon tid därefter, 1430, blev hon tillfångatagen av [[Burgund|burgunderna]] som sålde henne till engelsk fångenskap. Den 30 maj 1431 brände engelsmännen henne på bål i [[Rouen]].<ref>Stolpe, Sven, ''Jeanne d'Arc'', Bonniers, 1949</ref>

1435 gick [[Burgund]] över till franska sidan och allierade sig med Karl VII och gav helt enkelt tillbaka Paris till den franska kronan. Därefter använde sig fransmännen återigen av gerillakrigföring för att störa engelsmännen och det gav resultat. 1449 återtog fransmännen Rouen, 1450 besegrade de en större engelsk armé vid [[Formigny]] och 1453 utkämpades hundraårskrigets sista [[Slaget vid Castillon|slag vid Castillon]] där man använde sig av kanoner. Engelsmännens enda kvarvarande besittning på kontinenten var därmed Calais. [[Kanalöarna]] tillhör också engelska kronan alltsedan hundraårskrigets tid.

== Se även ==
* [[Engelska krigen 1296–1453]]
* [[Bretonska tronföljdskriget]]

==Referenser==

=== Noter ===
<references/>

===Källor===
* [http://www.fordham.edu/halsall/source/froissart1.html Froissart om Slagen vid Crécy och Poitiers]
* Guizot, Francois Pierre Guillaume, ''A History Of France From The Earliest Times'', Vol 2 [http://www.gutenberg.org/files/11952/11952-h/11952-h.htm E-versionen vid Project Gutenberg]
* Guizot, Francois Pierre Guillaume, ''A History Of France From The Earliest Times'', Vol 3 [http://www.gutenberg.org/files/11953/11953-h/11953-h.htm E-versionen vid Project Gutenberg]
* Skovmand, Sven: ''Bonniers världshistoria'', Albert Bonniers förlag, 2009. {{ISBN|978-91-0-012157-0}}. Libris 11123417. 
* Stolpe, Sven, ''Jeanne d'Arc'', Bonniers, 1949
* Polest, William, Rosell d'Arc, Dakona, 1976
* Sumption, Jonathan, ''The Hundred Years' War'', Del 1 ''Trial By Battle'', London, 1990
* Sumption, Jonathan, ''The Hundred Years' War'', Del 2''Trial By Fire'', London, 1999

==Externa länkar==
*{{Commonscat|Hundred Years' War}}

{{auktoritetsdata}}

[[Kategori:Hundraårskriget| ]]