Höga nämnden

Höga nämnden, Konungens nämnd, Konung Erik XIV:s nämnd eller, som den själv kallade sig, Konungsnämnden, var ett slags högsta domstol, vars verksamhet började och slutade med Erik XIV:s regering. Den ter sig närmast som en ombildning av den i borgrätten fungerande nämnden, som här blir permanent och tillika får sin myndighet utsträckt till hela den allmänna rättskipningen. Dess ännu bevarade registratur (dombok) omfattar väl endast åren 1562–1567, men strödda anteckningar om dess verksamhet finns både före och efter denna tid.

Jöran Persson

Man känner inte Höga nämndens upphovsman; man vet bara att nämnden, sedan Erik bestigit tronen, snart var redo att börja sin verksamhet och att Jöran Persson blev som konungens prokurator eller åklagare den drivande kraften i den.

Uppgifter

De enda bestämmelser man känner till idag om nämndens befogenhet finns i en instruktion av den 1 november 1563. Det heter här, att nämnden skulle dra omkring i varje landsända, till städer och marknader, och som högsta instans rannsaka och avdöma mål, som inte kunnat avgöras av lagmännen. Nämndens utslag skulle äga samma kraft som om de var fällda av konungen själv.

Befogenheter

Vad (överklagande) till kungen förutsattes i allmänhet inte. Att utan föregående rättegång vid underdomstol instämma, förhöra och döma för brott anklagade personer blev snart nämndens huvudsakliga uppgift; och då kungens trognaste anhängare, Jöran Persson, var den egentlige åklagaren och domarna i nämnden var hans hantlangare, behövde i de flesta fall processen inte dra ut på tiden.

Antal domare

Domarnas antal var växlande, ofta nio, aldrig mindre än sex, och i vissa ärenden förstärktes nämnden. Då rannsakning förehades med hertig Johans anhängare kallades 24 personer till doms, och en annan gång syntes 43 domare vid bordet.

Sammanträdesplatser

Nämnden höll sina sammanträden i Stockholm, Uppsala, Västerås, Strängnäs, Arboga, Örebro, Skara, Vadstena, Svartsjö, Kungsbro, Hova och sannolikt även på andra ställen.

Rannsakningarna

De mål, som förekommer i till våra dagar bevarade handlingar, utgörs av rannsakningar rörande gods som adeln sökte återbörda, rörande hertig Johans anhängare, krigsbefälhavarna och fogdarna samt slutligen de för förrädiska stämplingar misstänkta adelsmännen. Dessutom handlades åtskilliga mål av rent privat natur. En gång tjänstgjorde nämnden även som konungens rådgivare, då nämligen Erik till dess besvarande framställde frågan, huruvida de gods som danskar ägde i Sverige vid Nordiska sjuårskrigets utbrott kunde anammas av kungen; nämnden menade att så skulle ske.

400 adliga gods, som Gustav Vasa gjort till sin och kronans egendom, blev underkastade nämndens räfst och återställda till sina forna ägare.

Mot hertig Johans anhängare for nämnden fram med yttersta stränghet. På en enda dag dömdes 30 av dem till döden, över krigsbefälhavarnas åtgärder dömde man lika flinkt som i de klaraste brottmål, och fogdarnas oärlighet var ett ämne som ofta kom på tal.

Nämndens vanrykte

Visst är att nämnden, även om den inte blandat sig i politiken, haft fullt upp att göra som rättvisans skipare. Då mot slutet av Erik XIV:s regering de bekanta rannsakningarna (på Svartsjö) hölls med medlemmar av högadeln, hade domstolen länge sedan råkat i vanrykte, och dess domar ägde inte längre ens skenet av rättvisa. På Svartsjö fällde nämnden domen över sig själv. Då Johan III ville (1569) rättfärdiga broderns avsättning angav han som en av orsakerna att Erik ”gjort sig en nämnd, på det att ingen skulle undkomma hans giller och snaror”. Samtidens uppfattning jävas inte av historiens vittnesbörd.

Källor

• Konung Erik XIV:s nämnd i Nordisk familjebok (första upplagan, 1884)