In dubio contra stipulatorem

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Contra stipulatorem (latin, ungefär mot författaren), på svenska även oklarhetsregeln, är en juridisk princip härrörande från romersk rätt, som används vid avtalstolkning.

Principen innebär att ett avtal i oklara fall (in dubio) skall tolkas till nackdel för den part som varit mest ansvarig för avtalet. Detta är oftast den som författat eller låtit författa avtalet, men kan även vara den som har störst kunskap.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fohlin, Paulo - Avtalstolkning, Iustus Förlag, Uppsala 1989, sidan 116.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Hellner, Jan - Försäkringsrätt, 2:a upplagan, Stockholm 1965, sidorna 71ff.