Intonation (språk)
Intonation är inom prosodin användningen av tonhöjdsvariation i tal. Tonhöjden regleras rent fysiologiskt med hjälp av muskulaturen i struphuvudet, på så sätt att en högre stämton åstadkommes genom högre spänning och vibrationer i stämläpparna, högre lufttryck från lungorna och genom att höja struphuvudet.[1]
Tonhöjden kan vara särskiljande på ordnivå, så kallad ordintonation. I de flesta svenska dialekter skiljer sig ordpar som anden (fågeln) och anden (i lampan) åt enbart genom olika tonala mönster, så kallad ordaccent. Vissa språk utnyttjar ton i ännu högre grad, och i dessa måste, till skillnad från t.ex. svenskan, i stort sett varje stavelse ha en egen ton, så kallade tonspråk.[1][2]
Intonationen kan även utnyttjas på satsnivå, så kallad satsintonation, och kan där dels användas grammatiskt, men också för att signalera attityder och liknande.[3] Exempelvis avslutas en intonationsfras på svenska vanligtvis med en låg ton (så kallad gränston), men kan i vissa fall även avslutas med en hög ton. Denna höga ton kan då signalera att talaren ska fortsätta tala, eller ibland att yttrandet är en fråga.[4]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Garlén 1988, s. 126–127.
- ^ Bruce 2012, s. 50–51.
- ^ Lundström-Holmberg & af Trampe 1987, s. 101.
- ^ Riad 2014, s. 266–267.
Källförteckning[redigera | redigera wikitext]
- Bruce, Gösta (2012). Allmän och svensk prosodi (1. uppl.). Lund: Studentlitteratur. ISBN 9789144076928
- Garlén, Claes (1988). Svenskans fonologi: [i kontrastiv och typologisk belysning] ([Ny utg.]). Lund: Studentlitteratur. ISBN 914428151X
- Lundström-Holmberg, Eva; af Trampe, Peter (1987). Elementär fonetik: en kurs i artikulatorisk fonetik ([Ny utg.]). Lund: Studentlitteratur. ISBN 9144267924
- Riad, Tomas (2014) (på engelska). The phonology of Swedish. The phonology of the world's languages (1st. ed.). Oxford: Oxford University Press. ISBN 9780199543571