Isoniazid
Isoniazid
Antibiotikum 
| Underklass till | antimykobakteriellt medel, antituberkulös medicin, viktigt läkemedel, pyridine alkaloid | |
|---|---|---|
| Användning | läkemedel | |
| Kemisk formel | C₆H₇N₃O | |
| SMILES | C1=CN=CC=C1C(=O)NN | |
| Smältpunkt | 172 grader Celsius | |
| För behandling av | tuberkulos, lungtuberkulos, miliartuberkulos | |
| Laglig status (medicin) | Black Box-varning | |
| LiverTox likelihood score | LiverTox toxicity likelihood category A | |
| Massa | 137,059 atommassenhet | |
| Subjekt har rollen | antituberkulös medicin, Fettsyrasyntesinhibitorer, antibakteriellt medel | |
| Har del(ar) | kväve, kol | |
Isoniazid (ibland förkortad INH av isonikotinohydrazid[1]) syntetiserades för första gången officiellt 1912 som en del i en doktorsavhandling, men dess egenskaper som tuberkulosläkemedel utforskades inte förrän 1951 [2].
Isoniazid är i kombination med andra läkemedel ett av de som används vid behandling av tuberkulosbakterien (Mycobacterium tuberculosis). Läkemedlets verkansmekanism är att det hindrar syntesen av mykolsyra[3] i bakteriens cellvägg.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Lindskog, Bengt I.; Jörgen Malmquist (2020). Medicinsk terminologi. sid. 275. Läst 14 januari 2022
- ^ McDermott, W. (1969-06-01). ”The Story of INH” (på engelska). Journal of Infectious Diseases 119 (6): sid. 678–683. doi:. ISSN 0022-1899. https://academic.oup.com/jid/article-lookup/doi/10.1093/infdis/119.6.678. Läst 5 november 2021.
- ^ Pfyffer, Gaby E.; Palicova, Frantiska (2011). ”Mycobacterium: General characteristics, laboratory detection, and staining procedures”. i Versalovic James et al. (på engelska). Manual of Clinical Microbiology. 10th Edition. Washington DC, USA: ASM Press. sid. 472. ISBN 978-1-55581-463-2