Italiensk munkhätta

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Italiensk munkhätta
Arum italicum Sardinia LM.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxtriket
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassEnhjärtbladiga
Monocotyledonae
OrdningAlismatales
FamiljKallaväxter
Araceae
UnderfamiljAroideae
SläkteMunkhättesläktet
Arum
ArtItaliensk munkhätta
A. italicum
Vetenskapligt namn
§ Arum italicum
AuktorMill., 1768
Synonymer
se text
Hitta fler artiklar om växter med

Italiensk munkhätta (Arum italicum) är en art i familjen kallaväxter och förekommer naturligt i större delen av västra och södra Europa, till Irak, nordvästra Afrika. Italiensk munkhätta odlas ibland som trädgårdsväxt i Sverige.

Hela växten, särskilt den färska roten, innehåller gifter som förstörs vid kokning eller torkning[1]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Arten är extremt mångformig och flera underarter har urskiljs över åren. Dock verkar de svårt att urskilja stabila underarter som kan definieras och identifieras i naturen. Den geografiskt isolerade subsp. canariense från Kanarieöarna tycks dock erkännas av de flesta botaniker.

Synonymer[redigera | redigera wikitext]

[2]

subsp. italicum

  • Arum albispathum Steven ex Ledeb.
  • Arum divaricatum Dulac
  • Arum facchinii Porta ex Hruby
  • Arum italicum f. majoricense (L.Chodat) Mus, Pericás & Rosselló
  • Arum italicum subsp. albispathum (Steven) Prime
  • Arum italicum subsp. majoricense (L.Chodat) O.Bolòs, Masalles & Vigo
  • Arum italicum subsp. neglectum (F.Towns.) Prime
  • Arum italicum var. foucaudii Corb.
  • Arum italicum var. immaculatum DC.
  • Arum italicum var. intermedium' Mutel
  • Arum italicum var. neglectum F.Towns.
  • Arum majoricense Chodat
  • Arum modicense Sprenger
  • Arum numidicum Schott
  • Arum ponticum Schott
  • Arum provinciale Sommier ex Hruby

subsp. canariense (Webb & Berthel.) P.C.Boyce

  • Arum canariense Webb & Berthel.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 37
  2. ^ ”Tela Botanica - Flore Électronique”. Arkiverad från originalet den 24 juli 2010. https://web.archive.org/web/20100724201719/http://www.tela-botanica.org/page:eflore. Läst 26 juli 2010. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]