Kort oktav

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
I denna artikel
används tonnamnen
B och H.

Music ClefG.svgMusic 1b1-.svg Music ClefG.svgMusic 1b1.svg

Se olika skrivsätt.

Kort oktav kallas den förminskade stora oktav som ofta används på äldre medeltonstempererade tangentinstrument.

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Eftersom renässansens och den tidiga barockens musiker undvek tonarter med många förtecken och därmed sådana med höjd eller sänkt grundton, kunde man avstå från motsvarande tangenter i den lägsta oktaven. Hos orglar var det dessutom en kostnadsbesparing att inte behöva tillverka så många stora pipor.

Kort oktav[redigera | redigera wikitext]

Music ClefG.svgMusic 1c1.svgMusic 1d1.svgMusic 1e1.svgMusic 1f1.svgMusic 1g1.svgMusic 1a1.svgMusic 1a1+.svgMusic 1b1.svg

En kort oktav innehåller endast de 8 tonerna: C, D, E, F, G, A, A och H. Klaviaturen börjar skenbart med E och ser sedan helt normal ut. I verkligheten är första tonen inte E utan C, sedan fortsätter undertangenterna på normalt sätt med F, G, A och H. Resterande toner D och E förläggs till Fiss- resp. Gisstangenterna. Som tredje övertangent följer på normalt sätt A.

Bruten oktav[redigera | redigera wikitext]

I ett senare skede, när man ville ha fler höjda toner, delar man ovannämnda övertangenter för D och E i en undre och en övre halva, där undre delen fortfarande används för D resp. E, medan övre tilldelas Fiss resp. Giss. Övertangenten för B fungerar oförändrat. Denna typ kallas "kort oktav med brutna tangenter" eller kortare "bruten oktav".

Full oktav[redigera | redigera wikitext]

Full oktav innebär att alla toner finns i oktaven, såsom det normalt är på moderna instrument.

Varför kort oktav?[redigera | redigera wikitext]

När det i äldre musik ibland finns för oss ogreppbara ackord i stora oktaven, kan det bero på att tonsättaren tänkt sig ett instrument med kort eller bruten oktav. Därför väljer man ofta även i våra dagar att behålla den korta eller brutna oktaven hos gamla instrument.

Källa och litteratur: Sohlmans musiklexikon (1977)