Kreatin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kreatin
StrukturformelMolekylmodell
Systematiskt namn 2-(Metylguanidino)ättiksyra
Kemisk formel C4H9N3O2
Molmassa 131,13 g/mol
Utseende Vit, fast
CAS-nummer 57-00-1
SMILES NC(=N)N(C)CC(=O)O
Egenskaper
Densitet 1,33 g/cm³
Löslighet (vatten) 17 g/l
Smältpunkt 303 °C (sönderfaller)
Faror
Huvudfara
Irriterande Irriterande
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Kreatin är ett ämne som hjälper till att omvandla lagrad energi till rörelseenergi. Det förekommer naturligt i muskler och förekommer i livsmedel från djurriket, så som kött och fisk.

Men normal kosthållning bildar människokroppen cirka 1-2 gram kreatin per dag, men ämnet kan även tas som kosttillskott, då kan halterna bli avsevärt högre. [1]

Biosyntes[redigera | redigera wikitext]

Kratin är en en kvävehaltig organisk syra bestående av aminosyrorna Arginin, glycin och metionin. Det syntetiseras i två steg av enzymerna amidinotransferas, metyltransferas. Det kan sedan reagerara vidare i olika tredje steg, där det genom fosforylering via ATP bildar kreatinfosfat (CrP).

I det första steget reagerar arginin och glycin under amidinotransferas till att bilda ornitin och guanidinoacetat. Ornitinet avgår medan guanidinoacetat fortsätter processen.

I det andra steget metyleras guanidinoacetat av enzymet metyltransferas, som tillsammans med kosubstratet S-Adenosylmetionin för över metylgruppen från metionin. Detta ger kreatin och en s-adenosylhomocysteinmolekyl.[2]

I det tredje steget fosforyleras kreatin av någon form av isoenzymerna kreatinkinas. Vilken form av kreatinkinas beror på i vilken vävnad processen sker. Detta steg är reversibelt och kreatinfosfat uppnår en jämvikt med kreatin. [3]

Biosyntes av kreatin.

Funktion i kroppen[redigera | redigera wikitext]

Kreatin finns i höga halter i vävnader med hög och oregelbunden energiförbrukning, främst hjärt- och skelettmuskulatur samt grå hjärnsubstans. Det är där de omvandlas till kreatinpyrovat som sedan agerar extraenergi vid hög belastning. Detta genom att avge den fosfatgrupp som fästs och gjort återbilda ATP på plats i cellen, en process som går mycket snabbare än nyproduktion av ATP via oxidativ fosforylering. Detta gör att kreatinfosfat kan agera nödreserv för energiförbrukande celler, som kan prestera på maxnivå en kort stund extra, trots att det redan existerande lagret av ATP är slut och ingen ny ATP hunnit bildas. [4]

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Kosttillskot

Muskelceller har ett specifikt system designat för att ta upp kreatin både hjärtmuskulatur och skelettmuskulatur, Kreatin fungerar som ett kosttillskott och används för att öka styrka och muskelvolym. Det säljs som kosttillskott i den kemiska formen kreatinmonohydrat - ett vitt, kristallint pulver med måttlig vattenlöslighet. Ämnet omvandlas i kroppen till den aktiva formen kreatinfosfat och utövar sin effekt främst i musklerna, genom att donera fosfatgruppen till ADP-molekylen, så att nytt ATP kan bildas. ATP är den universella energidonatorn, som används för att driva annars omöjliga reaktioner i alla kända nu levande organismer.

Effekterna av kreatintillskott är främst ökad explosivitet i musklerna, vilket ger fördelar vid styrkelyft, sprinterlöpning, hopp- och kastgrenar. En viss vätskeansamling inuti musklerna kan också märkas, vilket ger extra "pump" i muskeln - något som kroppsbyggare uppskattar.

Eftersom kreatin inte förändrar det hormonella systemet eller andra fysiologiska system (t.ex blodet) är det inte dopingklassat.

Diagnostiskt verktyg

Det kreatinkinas som finns i hjärtat frigörs i blodet vid skada på hjärtmuskelceller. Det frisätts i blodet cirka två timmar efter skadan och når toppnivå mellan tolv och trettiosex timmar. Det kan därför användas som diagnosverktyg för att avgöra när en infarkt skett. Vidare kan det kreatinin som bildas när kreatin bryts ner i kroppen och sedan utsöndras via urinen användas för att mäta njurfunktion.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Abrahamsson, Lillemor; Andersson, Agneta; Becker, Wulf; Nilsson, Gerd, red (2006). Näringslära för högskolan. LIBER. ISBN 91-47-05355-0 
  2. ^ Nelson, David L.; Cox, Michael M. (2013). Principles of Biochemistry. Sid. 907. ISBN 1-4641-0962-1 
  3. ^ Nelson; Cox. Sid. 946 
  4. ^ Nelson; Cox. Sid. 946-947 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]