Kritisk realism
Kritisk realism är en kunskapsteoretisk uppfattning som hävdar att tingen har primära (objektivt existerande) egenskaper som till exempel storlek, form och rörelse, men att vi också upplever dem genom sekundära (subjektberoende) egenskaper som till exempel färg, lukt och smak. Denna filosofi definierades i modern tappning på 1970-talet främst genom vetenskapsteoretikern Roy Bhaskar, men har historiska rötter hos Demokritos och antikens atomister, vilka efter medeltiden fick förnyad aktualitet med den vetenskapliga revolutionen under renässansen och upplysningstiden. Till exempel var Galilei noga med att definiera fysiska ting utifrån primära och sekundära egenskaper.
Den är kritisk eftersom den hävdar att allt inte nödvändigtvis är som vi uppfattar det vara och realistisk eftersom den utgår ifrån att det uppenbarligen finns yttre objekt som ger upphov till våra intryck; med andra ord att man ska vara på sin vakt emot att blanda ihop våra intryck av objekten med objekten själva.
Kritisk realism utgår från förekomsten av en objektiv verklighet som existerar oberoende av vår kunskap eller vad vi tror om den. Uppfattningen skiljer sig från andra sorters realism genom att den betonar att våra sinnen är begränsade och ofullkomliga och kan vilseleda oss från tingens eller fenomenens verkliga karaktär. Av denna anledning måste kunskap vara en process och något man uppnår; det krävs arbete för att nå bakom eller bortom det vilseledande yttre. Att ting existerar oberoende av vad vi vet om dem samt att det krävs kognitivt arbete för att komma så nära deras verkliga natur som möjligt, implicerar att det vi vet nu alltid bör stå öppet för modifiering, komplettering eller korrigering i ljuset av vidare insikter från observationer, experimentella bevis, tolkningar, dialoger etc.
Se även
Källor
- Ronny Ambjörnsson, Europas idéhistoria. Antiken. Människors undran, Stockholm: Natur och kultur, 1997. ISBN 91-27-05489-6
