Krypkille

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Krypkille är ett svenskt kortspel som spelas med en killekortlek. Spelet liknar det med den vanliga fransk-engelska kortleken spelade gurka.

Korten delas ut så länge leken räcker och så att alla spelare får lika många kort. Överblivna kort läggs åt sidan. Det förekommer att man vid spel med tre, sex eller sju deltagare avstår från det sista utdelningsvarvet för att det ska kunna finnas ett antal okända kort som inte är med i den aktuella given.

Spelet är ett sticktagningsspel. Spelarna får valfritt sticka, det vill säga spela ett högre kort än de föregående, eller krypa, vilket innebär att man lägger det allra lägsta kortet man har på handen. Om två lika höga kort spelas, räknas det sist spelade som högst, utom i sista sticket då båda räknas som lika höga. Korten har samma rangordning som i enkortskille, med den skillnaden att Killen (Harlekin) alltid är högsta kort.

Den eller de spelare som har det högsta kortet i det sista sticket blir utslagna och får inte delta i följande givar. På så sätt fortsätter spelet tills bara en spelare är kvar, som då blir spelets vinnare.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Krypkille kan också spelas med överstickstvång, vilket innebär att man är tvungen att lägga ett högre kort än de föregående om man kan.

I stället för att låta spelare med högsta kort utgå ur spelet kan man räkna poäng och föra protokoll. I så fall ger lägsta kort i sista sticket 2 pluspoäng (om två lika låga kort spelats utdelas 1 pluspoäng för det först spelade) och högsta kort 1 minuspoäng.

Smygkille är en variant där spelarna får fem kort var i given och har möjlighet att byta ut ett eller två kort. I varianten ålandskille får spelarna ett kort var i den första given, två kort var i den andra given och så vidare uppåt så länge korten räcker. Därefter vänder man tillbaka igen med ett kort mindre för varje giv. Minuspoäng delas ut enligt en särskild värdeskala för de kort som spelas i det sista sticket.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Glimne, Dan (2016). Kortspelshandboken (3., utök. uppl.). Stockholm: Känguru. sid. 421-424. ISBN 978-91-7663-115-7 
  • Schenkmanis, Ulf (1988). Kortspel & patienser. Västerås: ICA. sid. 162-163. ISBN 91-534-1178-1