Lävågor

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vid lävågens topp bildas linsformiga moln

Lävågor, även stående vågor, är en form av uppvindar som bildas bakom stora berg när det blåser i vissa riktningar.

Fenomenet uppstår vid vindskapade tryckskillnader mellan fram- och baksidan av berget. Luftmassan bakom berget väger mindre genom uppkommet undertryck. Gravitationen och gaslagarna inverkar på sådant sätt att lufttrycket utjämnas. Därvid stiger den lätta luften i formen av en stående våg.

Man kallar även fenomenet gravitationsvågor, ej att förväxla med de gravitationsvågor fysikerna försöker upptäcka från händelser i universum. Dessa lävågor når mycket högt. Segelflygplan kan nå upp till över 15000 meter[1][2]. Lävågorna upphör inte där, utan de kan röra sig ända upp i jonosfären. Många flygpassagerare har känt av lävågor som kraftiga luftgropar vid flygningar över bergskedjor såsom Alperna, Himalaja och Klippiga bergen.

Segling[redigera | redigera wikitext]

Inom Segling med Bermudasegel finns begreppet fallvindar vilket snarast motsvarar Lävågor. Något som inträffar på läsidan om höga öar, vilket är vanligare i ex Egeiska havet Grekland eller Dalmatien i Kroatien där små öar kan vara rejält höga. På läsidan av ön kan vindarna gå snett nedåt. Dessa fruktas därför att de kan göra båten extremt svårmanövrerad och i värsta fall trycka seglet under vatten och innebär att den katastrofalt Kapsejsar. Något som logiskt sett är omöjligt på en vanlig Bermudariggad segelbåt med sidvindar, eftersom kraften från sidvinden i seglet upphör då seglet är i horisontellt läge. Detta fenomen är snarare relaterat till Lävågens nedre del, än den övre som flyget kan uppleva.