Levänluhta

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Levänluhta är en offerkälla i Orisberg i Storkyro i Finland.

Levänluhta omtalas så tidigt som 1674 i prästerskapets rapporter till Antikvitetskollegiet i Stockholm med orden "...thär Een hoph Meniskio been skall alla tijder wara sedth, och än sees." Uppgiften förefaller dock ha fallit i glömska, för när åkern dikades 1884 förorsakade de människoben som då påträffades stor uppståndelse. De äldsta benen härstammar enligt nya mätningar från 200-talet, de yngsta från 700-talet.

Levänluhta har varit föremål för ett flertal utgrävningar, senast på 1980-talet. Områdets funktion har inte klarlagts. Man har antagit att människorna skulle ha offrats, men de har inga tecken på våld. Det är möjligt att platsen använts som begravningsplats vid sjukdomsepidemier, hungersnöd eller liknande, men platsen har varit i användning i lång tid.

Vid nyare undersökningar av bäckenbenen har man tagit reda på att 4 av 5 av de döda varit kvinnor, nästan alla de övriga var barn, de yngsta inte mer än ett år gammalt. Det kan förklara varför benen är så korta. Man har antagit att de begravda är finsk-ugriska kvinnor som troligen dött i sjukdom eller kanske till och med naturligt. Några av de dödas ben hade kluvits på mitten, något som fick forskarna att misstänka involverad kannibalism, men vid nyare studier kan man snarare anta att benen spruckit efter att kvinnorna begravts, bland annat genom att vattnet i benen frusit. Dessutom gjordes jordprover i myren, vilket gav fynd av olika sjöväxter, till exempel näckrosor, men ingen mossa, ingen vitlav, inget som tyder på en myr. Man tror snarare att myren, då de döda sänkts ner i den, varit en något förslummad sjö med näckrosor. Vattnet färgas om våren rött på grund av järn som möter luften och oxiderar, men vid undersökningar av gamla kvinnokläder från denna tid har man sett att rött troligen varit en färg som skyddat kvinnor och barn. Att myren varit en sjö förklarar mycket; bland annat varför enbart benen bevarats och inte hud, skinn eller inälvor. Det har helt enkelt inte funnits några av vitmossans bevarande humusämnen på platsen, om den varit en sjö. Den enda mjukvävnad som hittats är faktiskt en liten förkrumpen hjärna, som hittades i en kvinnas kranium.

Sammanfattning: platsen har varit en begravningsplats för kvinnor och barn. Liknande kvinnogravfält har hittats på andra platser i Finland.