Luise Eleonore av Hohenlohe-Langenburg
Luise Eleonore av Hohenlohe-Langenburg, född 1763, död 1837 i Meiningen , var en hertiginna av Sachsen-Meiningen. Dotter till furst Kristian Albrekt Ludwig av Hohenlohe-Langenburg och hans maka Karolina av Stolberg-Gedern. Gift 1782 i Langenburg med hertig Georg I av Sachsen-Meiningen. Hon var regent i Sachsen-Meiningen som förmyndare för sin son Bernhard II från 1803 till 1821.
Som regent beskrivs hon som energisk, modig och med gott omdöme under napoleonkrigen som då härjade de sachsiska staterna. Landet tvingades ansluta sig till Rhenkonfederationen och exportera soldater. Dessutom rasade en svältepedemi som Luise Eleonore försökte avhjälpa genom veteimportering. Trots att franska och ryska arméer skövlade landet stannade Luise Eleonore kvar på sitt slott med sina barn, och genom att använda varje strategi för att bevara sin autonomi, blev det möjligt för henne att bevara sonens tron genom att ansluta sig till de allierade 1813.
Luise Eleonore reformerade landets administration samtidigt som hon gav sina barn en god bildning och kunde vid sin avgång år 1821 överlämna en bevarad stat åt sin son.
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
| Företrädare: Charlotte Amalie av Hessen-Philippsthal |
Storhertiginna av Sachsen-Meiningen (ej regent) 1782–1803 |
Efterträdare: Marie Frederica av Hessen-Kassel |