Napoleonkrigen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Napoleonkrigen
Austerlitz-baron-Pascal.jpg
Sadler, Battle of Waterloo.jpg
Över: Slaget vid Austerlitz
Under: Slaget vid Waterloo
Ägde rum 1803–1815
Plats Europa, Atlanten, Medelhavet, Nordsjön, Río de la Plata, Franska Guyana, Västindien, Indiska oceanen, Nordamerika, Sydkaukasien
Resultat Koalitionsseger, Wienkongressen
Stridande
 Storbritannien

 Österrike[a][b] (1804-1805, 1809, 1813-1815)
 Ryssland[c] (1804-1807, 1812-1815)
 Preussen[b] (1806-1807, 1812-1815)
 Spanien[d] (1808-1815)
Portugal (1804-1807, 1809-1815)
 Sicilien[e]
 Kyrkostaten
 Osmanska riket [m](till 1803, sen 1809-1812)
 Sardinien
 Sverige[f] (1804-1809, 1812-1815)
 Nederländerna(1815)
 Braunschweig
Toscana
 Schweiz
Kungariket Frankrike Franska rojalister
Hannover (provins) Hannover
Nassau
Montenegro (1806-1814)
Persien (1807-1812)[q]

Frankrike Frankrike

 Spanien(1803-1808)[d]
Danmark Danmark-Norge[l]
 Osmanska riket (1806-1809)[m]
 Österrike (1809-1813)[a][b]
 Ryssland (1807-1812)[c]
 Preussen (1807-1812)[b]
 Sverige (1809-1812)[f]
Persien (1804-1807,1812-1813)[q]

Befälhavare/ledare
Förenade kungariket Storbritannien och Irland William Pitt

Förenade kungariket Storbritannien och Irland Hertig av Wellington
Förenade kungariket Storbritannien och Irland Horatio Nelson 
Förenade kungariket Storbritannien och Irland John Moore 
Kejsardömet Österrike Frans I
Kejsardömet Österrike Ärkehertig Karl
Kejsardömet Österrike Prins von Schwarzenberg
Kejsardömet Österrike Ärkehertig Johan
Ryssland Alexander I
Ryssland Michail Kutuzov
Ryssland Michail Barclay de Tolly
Ryssland Greve Bennigsen
Ryssland Pjotr Bagration 
Kungariket Preussen Fredrik Vilhelm III
Kungariket Preussen Gebhard von Blücher
Kungariket Preussen Hertig av Braunschweig 
Kungariket Preussen Prins av Hohenlohe
Spanien Ferdinand VII
Spanien Miguel de Álava
Prins Johan
Förenade kungariket Storbritannien och Irland William Beresford
Miguel Pereira Forjaz
Nederländerna Vilhelm II
Kungariket Bägge SiciliernaFerdinand IV
Sverige Gustav IV Adolf
Sverige Prins Karl Johan[o]
Hertigdömet Braunschweig Fredrik Vilhelm
Kungariket Frankrike Ludvig XVIII
Petar I Petrović-Njegoš
Fat′h-Ali Shah Qajar
Abbas Mirza
Osmanska riket Selim III
Osmanska riket Mahmud II
Osmanska riket Muhammed Ali Pasha

Frankrike Napoleon I

Frankrike Louis Alexandre Berthier
Frankrike Joachim Murat
Frankrike Louis Nicolas Davout
Frankrike Jean Lannes 
Frankrike André Masséna
Frankrike Michel Ney
Frankrike Jean-de-Dieu Soult
Frankrike Jean-Baptiste Bessières 
Frankrike och andra marskalkar
Frankrike Louis Thomas Villaret de Joyeuse
Spanien Joseph I[p]
Nederländerna Louis I
Prins Poniatowski 
Kungariket Italien (Napoleon) Prins Eugène
Jerome Napoleon
Maximilian I
Fredrik August I
Fredrik I
Danmark Fredrik VI
Danmark Karl August
Fat′h-Ali Shah Qajar
Abbas Mirza

Förluster
Mellan 3 350 000 och 6 500 000

Napoleonkrigen var en serie krig som löpte från 1803 till 1815 mellan Napoleons franska kejsardöme och olika koalitioner. Som en fortsättning på krigen som utlöstes av franska revolutionen 1789, revolutionerade det de europeiska arméerna och utvecklades till en aldrig tidigare skådad skala, främst på grund av tillämpningen av modern massvärnplikt. Franska makten steg snabbt efter att Napoleons arméer erövrade stora delar av Europa, men kollapsade snabbt efter Frankrikes katastrofala invasion av Ryssland 1812. Napoleons kejsardöme led i slutändan ett fullständigt militärt nederlag som resulterade i restaurationen av bourbonska monarkin i Frankrike.

Trots en slutlig seger mot Napoleon besegrades fem av sju koalitioner mot Frankrike. Det besegrade den första och andra koalitionen under franska revolutionskrigen och besegrade den tredje (seger vid Austerlitz), den fjärde (seger vid Jena, Eylau, Friedland) och den femte koalitionen (seger vid Wagram) under ledning av Napoleon. Dessa stora segrar gav den franska armén en känsla av osårbarhet, särskilt när de närmade sig Moskva. Men efter reträtten från Ryssland, trots ofullständiga segrar, besegrades Frankrike av den sjätte koalitionen vid Leipzig och den sjunde koalitionen vid Waterloo.

Krigen resulterade i upplösningen av tysk-romerska riket och sådde frön av gryende nationalism i Tyskland och Italien som skulle leda till de två nationernas respektive konsolideringar senare under århundradet. Under tiden började det globala spanska imperiet nystas upp då franska ockupationen av Spanien försvagade Spaniens grepp över sina kolonier, vilket gav en öppning för nationalistiska revolutioner i spanska Amerika. Som en direkt följd av Napoleonkrigen, blev brittiska imperiet den främsta världsmakten under det kommande 100 åren[1] och påbörjade därmed Pax Britannica.

Ingen enighet råder om när franska revolutionskrigen upphörde och Napoleonkrigen började. En tidig kandidat är den 9 november 1799 då Bonaparte tog makten i Frankrike genom Brumairekuppen. Den 18 maj 1803 är det vanligaste datumet eftersom detta var när en förnyad krigsförklaring mellan Storbritannien och Frankrike (på grund av kollapsen av freden i Amiens) avslutade den enda perioden av allmän fred i Europa mellan 1792 och 1814. Napoleonkrigen avslutades efter Napoleons slutliga nederlag vid Waterloo den 18 juni 1815 och Andra Parisfreden.

Napoleons erövringskrig 1803–1806[redigera | redigera wikitext]

Efter andra koalitionen slöts freder mellan Frankrike och koalitionsstyrkorna 1801.

Freden blev dock kortvarig och redan 1803 återupptogs fientligheterna mellan Storbritannien och Frankrike. Napoleon samlade en enorm invasionsstyrka vid Engelska kanalen, den så kallade La grande armée, Den stora hären. Den 2 december 1804 lät Napoleon kröna sig till fransmännens kejsare, en handling som ansågs som en ren och skär utmaning mot Europas etablerade stormakter. Invasionsplanerna mot Storbritannien fick dock skrinläggas efter att både Ryssland och Österrike anslutit sig till den mot Frankrike riktade Tredje koalitionen. Engelsmännen vann dessutom en sjöseger vid Trafalgar (21 oktober 1805) under amiral Nelson, och krossade därmed den franska flottan.

Den 2 december 1805 befäste Napoleon dock sin makt på kontinenten genom att vinna sin mest imponerande seger vid Austerlitz i det så kallade trekejsarslaget. Ryssarna tvingades retirera österut och Österrike inledde fredsförhandlingar. Redan nästa år, 1806, hade turen kommit till Preussen. Napoleon marscherade i ilfart fram mot Berlin och bröt igenom preussarnas försvar i slaget vid Jena-Auerstedt (14 oktober 1806).

Europas herre 1806–1812[redigera | redigera wikitext]

Från Berlin proklamerade Napoleon Kontinentalblockaden, vilken innebar att hela den europeiska kontinenten skulle stängas för brittisk handel. På detta sätt hoppades den franske kejsaren kunna tvinga britterna på knä genom ekonomisk krigföring. Upprätthållandet av Kontinentalblockaden blev från och med nu Napoleons viktigaste utrikespolitiska mål. Ryssland tvingades till freden vid Tilsit efter krigföring i Polen 1806–1807 (slaget vid Friedland, den 14 juni 1807). Ryssland gick därmed med i kontinentalblockaden och blev således en av Frankrikes allierade. Under tiden planerade Napoleon att införliva Spanien i sin intressesfär, och då Portugal vägrade gå med i Kontinentalblockaden lät han franska trupper rycka in på spansk mark för att kämpa mot portugiserna. 1808 abdikerade den spanske kungen och Napoleon skänkte sin egen bror, Joseph Bonaparte, den spanska kronan. Vad som följde var en regelrätt spansk folkresning mot det franska systemet och den så kallade gerillan tog fart. Gerillakriget i Spanien kom att utkämpas ända till 1813 och slukade stora mängder franska trupper. Talrika brittiska förband ledda av hertigen av Wellington landsteg i Spanien för att understödja den spanska resningen.

Sporrade av gerillan i Spanien, ingick Österrike återigen förbund med Storbritannien och förklarade Frankrike krig. Den 6 juli 1809 lyckades dock Napoleon besegra österrikarna utanför Wien, i slaget vid Wagram, och Österrike tvingades återigen till ett förnedrande fredsfördrag.

Under tiden 1811–1812 försämrades återigen de rysk-franska relationerna. Ryssarna öppnade sina gränser för handel med engelsmännen, och detta blev startskottet för Napoleons mobilisering. Den 24 juni 1812 gick Napoleon över gränsfloden Njemen och ledde 580 000 man franska och allierade trupper i fält in på ryskt område. De ryska arméerna drog sig dock successivt undan österut. Under Kutuzov gjorde ryssarna halt vid Borodino, där ett blodigt slag utkämpades den 7 september 1812. Napoleon intog Moskva den 14 september.

Napoleons fall 1812–1815[redigera | redigera wikitext]

Efter fem veckors väntan i Moskva tvingades fransmännen återigen dra sig tillbaka västerut. Reträtten blev en av krigshistoriens stora sorgespel. Förföljda av den ryska armén, drog sig de retirerande fram genom ödelagda områden som bränts och plundrats av ryssarna själva (den brända jordens taktik). Som kronan på verket inföll den ryska vintern ovanligt tidigt och blev ovanligt kall och sträng. Den franska armén besegrades av ryssarna. Av de 580 000 man Napoleon lett in i Ryssland sommaren 1812, återvände drygt 22 000.

Trots katastrofen i Ryssland var den franske kejsaren snabbt på fötter. En ny fransk armé utrustades och 1813 kämpade den med framgång i Tyskland. Preussen anslöt sig snabbt till den nya koalitionen mot Frankrike, och Österrike anslöt sig senare. Även Sverige blev en krigförande part mot Frankrike, bland annat under slaget vid Dennewitz i september och den 16–19 oktober 1813 stod ”folkslaget” vid Leipzig, där Napoleon förlorade stort mot den växande allierade övermakten.

1814 fördes kriget in på franskt territorium. Söderifrån ryckte britter och spanjorer fram över Pyrenéerna. Utanför Paris portar försvarade sig Napoleon med sina sista trupper i en desperat kamp, men tvingades slutligen se nederlaget i vitögat. Den 31 mars 1814 marscherade de allierade med tsar Alexander i spetsen in i Paris och den 6 april abdikerade Napoleon i Fontainebleau. Napoleon landsförvisades till ön Elba utanför Italiens kust.

Den 1 mars 1815 landsteg Napoleon återigen i Frankrike och inledde de hundra dagarna. Han tog kvickt makten i Paris och utrustade en ny armé. I slaget vid Waterloo den 18 juni 1815, lyckades dock britterna under hertigen av Wellington och preussarna under Gebhard Leberecht von Blücher besegra Napoleon i ett sista legendariskt fältslag. Napoleon tvingades till en andra abdikation och sändes i fångenskap till ön Sankta Helena i Sydatlanten.

Till de sekundära konflikterna under napoleonkrigen hör bland annat det brittisk-amerikanska 1812 års krig och det rysk-svenska kriget 1808–1809, det så kallade finska kriget. Nämnas kan också det av den franska revolutionen inspirerade slavupproretHaiti 1802–1804.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ferguson, Niall (2004) (på engelska). Empire, The rise and demise of the British world order and the lessons for global power. Basic Books. ISBN 0-465-02328-2 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Dictionary of the Napoleonic Wars, David Chandler, 1979, New York
  • Swords around a Throne, Napoleon's Grande Armée, Col. John Elting, 1988, New York
  • Napoleon's invasion of Russia, George Nafziger, 1988, Novato
  • Arméernas världshistoria, red. Jacques Boudet, 1968, Stockholm

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]