Ministerstyre

Från Wikipedia
Version från den 27 november 2017 kl. 00.52 av Tegel (Diskussion | Bidrag) (Rullade tillbaka redigeringar av 81.225.95.242 (diskussion) till senaste version av Tegel)

Ministerstyre är en term som innebär att en minister i vissa länder har rätt att detaljstyra den del av förvaltningen som lyder under ministern, ungefär som en verkställande direktör i ett företag. När ministerstyre råder är ministern den som har det yttersta ansvaret för alla beslut och handlingar som företas inom sitt departement eller ministerium (ministerförvaltning) inför den lagstiftande församlingen, regeringschefen eller statschefen; till exempel kan en minister gå in i enskilda ärenden, åsidosätta underlydande tjänstemän och fatta slutgiltiga beslut.

I de flesta länder, till exempel Danmark, Norge, Storbritannien och USA råder ministerstyre. Finland och Sverige har dock regler som förhindrar ministerstyre i enskilda ärenden. Begreppet används i Sverige i inhemskt sammanhang som en negativ term såsom en anklagelse om politisk misskötsel när den riktas mot svenska ministrar.

I de flesta länder finns förbud mot ministrar att direkt styra domstolars utslag. De länder som tillåter detta brukar vara diktaturer, och även där görs sådant ofta bakom kulisserna. Det finns avskräckande exempel när diktatorer (till exempel Stalin) sänt motståndare i fängelse för påhittade brott. I Sverige har detta förbud utsträckts till alla myndigheter.

Ministerstyre i Sverige

I Sverige har en minister bara rätt att på egen hand fatta beslut som rör det egna departementet. Beslut som rör myndigheterna måste fattas av regeringen som kollektiv. Minst fem ministrar måste vara närvarande när ett regeringsbeslut fattas. Om en minister ändå på egen hand beordrar en myndighet att fatta ett visst beslut ägnar sig vederbörande åt ministerstyre, vilket inte är tillåtet.

Med ministerstyre menas i Sverige också om regeringen överträder sina befogenheter när det gäller myndigheternas handläggning av enskilda ärenden som rör enskilda personer. Regeringsformen, 11 kap. 3 §. och 12 kap. 2 § och 3 § stadgar att regering och riksdag inte får bestämma hur en myndighet ska besluta sådana fall.

I övrigt har regeringen laglig rätt att diktera hur myndigheterna ska utföra sina arbetsuppgifter. I praktiken brukar dock regeringen ge sina myndigheter ett stort handlingsutrymme. Ibland tolkas detta som att regeringen inte skulle ha laglig rätt att detaljstyra myndigheternas verksamhet, men så är inte fallet enligt lagtexten.

Det händer ofta att oppositionen i riksdagen anklagar ministrar för att ha begått ministerstyre och anmäler detta till Konstitutionsutskottet. Många gånger grundar sig dock dessa anmälningar på missförstånd om vad ministerstyre innebär.

Unikt för Sverige är även förvaltningsmodellen där svenska staten gör åtskillnad mellan departement och myndigheter. I Sverige utgör detta två skilda organisationer. Det vanliga i andra länder är att departement och myndighet är samma sak. Exempelvis är amerikanska federala polismyndigheten FBI inte en egen självständig myndighet utan en del av amerikanska justitiedepartementet.

Lagtext

I 11 kap. Rättskipning 3 § regeringsformen stadgas:

Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Ingen annan myndighet får heller bestämma hur dömande uppgifter ska fördelas mellan enskilda domare.[1]

I 12 kap. Förvaltningen 2 § och 3 § regeringsformen stadgas:

Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpningen av lag.[2]
Förvaltningsuppgifter får inte fullgöras av riksdagen i vidare mån än vad som följer av grundlag eller riksdagsordningen.


Se även

Referenser

Noter

Webbkällor

Tryckta källor

  • Anders Lindbom (1997). Ministern och makten: Hur fungerar ministerstyre i praktiken?. Stockholm: Finansdepartementet. SOU 1997:54