Oblat

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Oblat kommer från medeltidslatinets (hostia) oblata; från latinets oblatus, ”framburen”; härlett från offero, ”bära fram”.[1] Ordet kan ha flera betydelser, av både sakral och profan art.

Sakral betydelse[redigera | redigera wikitext]

  1. Inom kristenheten nattvardsbröd i form av tunna osyrade kakor. Inom den Romersk-katolska kyrkan kallas brödet istället för hostia. Inom de ortodoxa grenarna av kristenheten används syrat bröd. Denna skillnad var en av flera anledningar till brytningen mellan väst- och östkyrkan på 1000-talet. I en oblatask, förvaras de bröd (oblater) som används vid nattvardsfirandet. Detta skrin och vinkannan är ofta av silver och konstfullt utsmyckade. Oblation, (av senlatinets oblatio ”frambärande”). är termen för församlingens frambärande av offergåvor i gudstjänsten. I nutida kristendom bröd, vin och vatten, men i äldre tid även naturprodukter av annat slag. Jämför offertorium.
  2. Barn som på medeltiden överlämnades till ett kloster för att bli munk eller nunna.
  3. Lekman som är ansluten till ett kloster men inte (ännu) avlagt de tre klosterlöftena och som delvis följer ordens regler. Kan även kallas tertiardvs tillhörande "tredje orden" alltså lekmannagrenen av en orden.
  4. Namn på vissa kongregationer, till exempel oblatfäderna (även verksamma i Sverige).

Profan betydelse[redigera | redigera wikitext]

  1. Inom farmakologin benämningen på stärkelsekapslar, tidigare använda för att innesluta läkemedel i pulverform.
  2. Inom kärnfysiken använts uttrycket oblat form (av nylatinets oblatus, av ob- och senlatinets orolatus ”utsträckt”), för formen hos en atomkärna med en laddningsfördelning sådan att kvadrupolmomentet är mindre än 0.
  3. Den folie som förseglar vissa förpackningar för livsmedel m m, exempelvis askar för bordsmargarin, leverpastej, ketchupflaskor och en del tandkrämstuber.
  4. En fallande regndroppe blir p.g.a. atmosfärens bromsande verkan tillplattad, den får "oblatform".

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Frithiof Dahlby och Lars Åke Lundberg: Nya kyrkokalendern, Verbum Förlag AB, 1983, ISBN 9152602974