Ordton

Ordtoner utnyttjas i många språk som betydelseskiljande element, på samma sätt som ordens fonem och inre längd- och tryckförhållanden. De flesta av de kända språken använder toner i någon form på ett kontrasterande sätt. Ett sådant tonalt fonem kallas för tonem. Olika tonhöjder produceras genom att stämbandens spänning förändras.

Klassificering av språk

Exempel på tonspråk är vietnamesiska (6 toner), kinesiska (3-9 toner beroende på vilken dialekt det rör sig om) och serbokroatiska.

Man kan till stor del dela in tonspråken i "konturtonspråk" (eng. contour tone languages), som främst använder förändring i tonhöjd (thai, mandarin m.fl.) och "registertonspråk" (eng. register tone languages), som i högre grad använder absolut tonhöjd (zulu, hausa m.fl.).

Accentspråk

Man kan tänka sig att låta begreppet tonspråk syfta både på språk med ordton och språk med ordaccent. Då svenskan har ordaccent kan man därför ibland se svenskan beskrivet som ett tonspråk. Men det existerar också ett särskilt begrepp, accentspråk, för språk med ordaccent.

En nackdel med det begreppet är att man inom fonetiken talar inte bara om tonaccent utan också om tryckaccent (dynamisk accent), som är något annat.

Ordton och ordaccent

Ordton skiljer sig från ordaccent huvudsakligen genom att ordaccent primärt utnyttjar relativ tonhöjd mellan olika stavelser inom ett ord, medan ordton i högre grad kan karakteriseras som en absolut tonhöjd, eller ett tonförlopp inom en enda stavelse.

Här kan nämnas att de två svenska ordaccenterna involverar både relativ tonhöjd mellan ordens stavelser och tonförloppet inom främst den betonade stavelsen.

Se även

Betoning

Vidare läsning

Engstrand, Olle (2007). Fonetik light: kortfattad ljudlära för språkstudier och uttalsundervisning. Lund: Studentlitteratur. Libris 10383754. ISBN 9789144043999