Pärlstickare
Under medeltiden, var en pärlstickare en hantverkare som i huvudsak broderade med pärlor, silver och guld. Bland deras produkter fanns kyrkliga textilier som kyrkoskrudar, altardukar, etc, samt flaggor, fanor till begravningar, regementen och län, och ceremoniella kläden förutom kläder.
Pärlstickare i Sverige
En av de tidigast kända hantverkarna inom denna yrkesgrupp i Sverige var Albert Pärlstickare (1440-1509), även kallad Albert målare eller Albertus Pictor, vars verk idag kan se i ett flertal kyrkor, till exempel Härkeberga kyrka. Erik XIV hade vid sitt hov 15 stycken pärlstickare.
I mitten av 1600-talet fanns ett tiotal pärlstickare i Sverige, koncentrerade i huvudstaden. Deras verkstäder var små med få anställda, och normalt sett endast familjemedlemmar verksamma. Yrket var vanligt för kvinnor: av de 26 verkstäder inom denna grupp som fanns i Sverige mellan 1670 och 1720 leddes 11 av änkor som ärvt makens yrke och som oftast varit verksamma i hans verkstad även före hans död. Produktionen av regementsfanor tycks ha dominerats av kvinnor: Catharina Kragh (1674), Helena Dorothea Militz (1683), Magdalena Fischer (1702), Anna Catharina Busche (1707-08) och Dorothea Staffenburg (1717, 1725). Helena Dorothea Militz, som även, tillsammans med sin svägerska Christina Kräll, hade broderat textilierna till drottning Ulrika Eleonoras begravning 1693, skötte sin egen verkstad i 32 år (1692-1724), och Anna Catharina Leuw-Sterner utförde ofta uppdrag åt kungliga hovet under sin verksamhetstid (1675-1726), då som änka efter två pärlstickare, 1675 och 1684. Länsfanan till Ture Sparres begravning år 1683, som ännu bevaras i Sankt Jakobs kyrka i Stockholm, utfördes av Sophia von Nickes.
Referenser
- Stockholmskällan, Stockholms stad
- DN.se - Handarbetet en mänsklig drift?
- BRF Pärlstickaren
- Du Rietz, Anita, Kvinnors entreprenörskap: under 400 år, 1. uppl., Dialogos, Stockholm, 2013
