Polisforskning
Polisforskning är ett forskningsområde som syftar till att utvärdera och belysa polisens arbete och uppgifter i samhället. En definition använd av Europeiska polisakademin (CEPOL) är det vetenskapliga studiet av polisen som institution och av polisarbete som en process.[1] Forskningsområdet räknas ofta som en del av kriminologin. Forskningen är normativ eftersom ett av forskningens mål är att utveckla polisens effektivitet.
Exempel på delområden inom polisforskningen är:[1]
- Profession, organisation och ledarskap
- Brottsförebyggande arbete
- Ordning och trygghet, inklusive forskning kring polisiära insatser i specifika miljöer och vid specifika händelser.
- Brottsutredning, inklusive forskning kring utredning av specifika kategorier av brott.
Polisforskare kan vara anställda av universitet eller högskolor, forskningsinstitut eller polisorganisationer. I Sverige gäller detta bland annat Rikspolisstyrelsen och Polishögskolan.
Många men inte alla polisforskare är forskarutbildade kriminologer, sociologer eller jurister. I Sverige är den mest kände polisforskaren och kriminologen troligen Leif G.W. Persson som före sin pensionering hade sin arbetsplats på Polishögskolan.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Polisforskning vid universitet och högskolor i Sverige - En översikt, Polishögskolan januari 2012