Rödfärgare
Rödfärgare eller rödfärgsgubbar arbetade med att koka rödfärg eller ibland annan slamfärg och stryka upp den på byggnader. Rödfärgningen av den svenska landsbygden under 1800-tal och tidigare 1900-tal genomfördes av människor som inte var utbildade målare och hade betydligt lägre status än yrkesmålarna. Under skråtiden (fram till 1846) stod rödfärgarna utanför målarskrået. De tillverkade rödfärgen av pigment från något av landets många rödfärgsverk, kokt med vete- eller rågmjöl och vatten. För att få färgen lättarbetad och hållbar tillsattes ofta även andra ämnen, som sillake, tran, linolja, urin eller harts, och recepten var antagligen lika många som rödfärgsgubbarna.[1]
Från mitten på 1900-talet blev det allt vanligare att köpa färdigkokt rödfärg i pulverform, och idag säljs praktiskt taget all rödfärg på burk.[2] Därmed finns inte längre behovet av rödfärgfärgarnas specialrecept, men även idag görs rödfärgning ofta av företag som är specialiserade på just detta och inte på målning i allmänhet.[3]
Noter
- ^ Jönsson, Åke (1999). ”En dänt, en näve, en slank eller en skvimp”. i Kjellin, Margareta; Ericson, Nina. Den röda färgen. Stora Kopparbergs Bergslags AB & Prisma. sid. 193-199
- ^ Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 273
- ^ ”Rödfärgning av ekonomibyggnader med Falu Rödfärg.” (på svenska). rodfargarna.se. https://rodfargarna.se/. Läst 17 januari 2016.