Röksvagt krut
Röksvagt krut kallas även kemiskt krut.
Det uppfanns 1885 av fransmannen Paul Vieille och framställs genom gelatinering av nitrocellulosa, så kallat NC-krut eller singelbaskrut.[1]
1887 senare framställde Alfred Nobel ett kraftigare krut som han patenterade och döpte till ballistit. En av Nobels tidigare medarbetare kopierade ballistiten till något som kallades Kordit och lyckades övertyga det engelska rättssystemet att hans krut inte inkräktade på Nobels patent.
Denna typ av krut kallades även dubbelbaskrut eller Ncgl-krut/NG-krut och består förutom av 50-60 % nitrocellulosa även 25-40% nitroglycerin som gelatineringsmedel samt ett inaktivt gelatineringsmedel, ofta aceton.[1] Tidiga varianter innehöll ofta så mycket som 50% nitroglycerin.[2] Kulkrut kallas en variant av dubbelbaskrut med endast 10% nitroglycerin. Där löses nitrocellulosan i lösningsmedlet etylacetat till små kulor.[1]
Trippelbaskrutet utvecklades under 1930-talet för att ge ett krut med lägre flamtemperatur som slet mindre på eldröret i kanonerna. För detta blandades nitroguanidin i dubbelbaskrutet.[1] Dinitroglykolkrut var en variant av trippelbaskrut som utvecklades i Tyskland på 1930-talet.[2]
Olika typer av röksvagt krut:
- Nitrocellulosakrut
- Nitrocellulosa-nitroglycerinkrut
- Dinitroglykolkrut
- Nitroguanidinkrut
Förutom krutets kemiska sammansättning avgörs dess prestanda av krutkornens storlek och form. Små korn ger ett livligt krut medan stora ger ett trögt krut. För krut med korn av kubisk eller sfärisk form avtar förbränningsytan och dessa kallas degressiva. Krut där kornen genom invändiga kanaler är så utformade att ytan ökar under förbränningen kallas progressiva.
Röksvagt krut är mycket mindre fuktkänsligt än svartkrut. Dessutom avger det nästan ingen rök vid förbränning, vilket är en fördel då man undviker rökmoln som skymmer sikten för kanonservisen, och avslöjar för fienden varifrån elden utgår.
Noter
- ^ [a b c d] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
- ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 177
