Raoul Palmgren
| Raoul Palmgren | |
 Raoul Palmgren omkring 1950. | |
| Född | 12 januari 1912[1] Karis, Finland |
|---|---|
| Död | 10 mars 1995 (83 år) Tammerfors, Finland |
| Medborgare i | Finland och Storfurstendömet Finland |
| Utbildad vid | Tammerfors klassiska gymnasium Helsingfors universitet  |
| Sysselsättning | Författare, journalist, litteraturkritiker |
| Arbetsgivare | Uleåborgs universitet (1968–1976) |
| Politiskt parti | |
| Demokratiska förbundet för Finlands folk | |
| Föräldrar | Herman Olaf Sigurd Palmgren[2] Hildur Maria Forsman[2] |
| Släktingar | Reidar Palmgren |
| Utmärkelser | |
| Eino Leino-priset (1972) Vuoden Kiila (1984) | |
| Namnteckning | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Raoul Armin Gånge-Rolf Oskar Palmgren, född 12 januari 1912 i Karis, död 10 mars 1995 i Tammerfors, var en finländsk litteraturforskare, kritiker, professor. Palmgren verkade som journalist, bibliotekarie och var professor i litteratur vid Uleåborgs universitet från 1968 till 1976. Palmgren är också känd under pseudonymerna Hapan och R. Palomeri.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Tidiga år och utbildning
[redigera | redigera wikitext]Palmgren var son till länsmannen Herman Sigurd Olof Palmgren och Hildur Maria Forsman(fi). Han tillbringade en stor del av sin barn- och ungdom i norra Tavastland, där hans far arbetade. På faderns sida hade Palmgren finlandssvenskt ursprung, medan modern kom från en tavastländsk torparfamilj.
Oskar var hans farfars namn, Gånge-Rolf fick han heta efter sin farbror Rolf, Armin var en romersk variant av Herman (faderns namn) och Raoul var ett namn som modern hade funnit 'i någon fransk roman'.[3]
Palmgren gick några år i skola i Haapamäki, sedan några år i Finska normallyceet i Helsingfors(fi) och fortsatte sedan i Klassiska lyceet i Tammerfors(fi), där han blev student 1931. Därefter inledde han studier i estetik och historia vid Helsingfors universitet.[3]
Det var under studietiden som Palmgren kom i kontakt och började umgås med flera vänsterintellektuella kretsar i Helsingfors, däribland Akademiska socialistförbundet och Tulenkantajat. Palmgren hade redan under en längre tid skrivit dikter, men under studietiden började han också skriva kulturpolitiska artiklar, polemiska inlägg och litteraturrecensioner som främst publicerades i tidskriften Tulenkantajat.[3]
I maj 1937 blev Palmgren filosofie kandidat med laudaturvitsord i historia, estetik och sociologi. Samma år publicerade han sitt första självständiga arbete, hans laudaturavhandling i historia, Vallankumous ja vastavallankumous Saksassa (Revolution och motrevolution i Tyskland). Via Akademiska socialistförbundet gick Palmgren med i det Socialdemokratiska partiet, men våren 1937 uteslöts han ur partiet som del av en grupp av de mest högljudda inom oppositionen.[3]
Krigsåren
[redigera | redigera wikitext]Palmgren deltog i vinterkriget som menig soldat men gick under jorden då fortsättningskriget bröt ut. Han gömde sig i närheten av Helsingfors tillsammans med Arvo Turtiainen. I slutet av 1941 avslöjades desertörernas gömställe och Palmgren dömdes till tukthus i fyra och ett halvt år för desertering. Efter kriget fick han sitta kvar i fängelse längre än de politiska fångarna, eftersom hans fall var både militärt och politiskt.[3]
Karriär efter kriget
[redigera | redigera wikitext]Efter kriget blev Palmgren medlem i Finlands kommunistiska parti. Palmgren arbetade som litterär chef på förlaget Kansankulttuuri och sedan som kulturredaktör på Vapaa Sana, där han juni 1945 utnämndes till huvudredaktör. Från 1946 var Palmgren medlem i Demokratiska förbundet för Finlands folks (DFFF) förbundsråd och arbetsutskott. Han bröt 1952 med Finlands kommunistiska parti och avskedades några månader senare från Vapaa Sana.
Därefter arbetade han som frilansjournalist i några år. År 1953 publicerade han sin självbiografiska roman 30-luvun kuvat. År 1957, efter att ha tröttnat på frilansjournalistiken, flyttade Palmgren till Kemi för att arbeta som bibliotekarie. År 1965 disputerade han på temat arbetar- och proletärlitteratur vid Helsingfors universitet. Han skrev därefter Joukkosydän (”Masshjärtat”), som publicerades ett år senare, en historik över skönlitteraturen i den gamla arbetarrörelsen. Joukkosydän och doktorsavhandlingen var resultatet av ett omfattande forskningsarbete som han hade påbörjat på 1930-talet.
Det var svårt för Palmgren att få mer kvalificerade anställningar eftersom universiteten vägrade anställa honom på grund av hans förflutna som känd vänsterman och en marxistisk världsåskådning. Efter att ha arbetat ett år som stadsbibliotekarie i Vasa blev han dock professor i litteratur vid Uleåborgs universitet 1968.[3]
Betydelse och arv
[redigera | redigera wikitext]Under 1930-talet ansågs Palmgren av många vara en av de ledande vänsterkritikerna. Bland annat Mika Waltari skrev i Ilon ja aatteen vuodet (Glädjens och ideologins år) att Palmgren var den ledande vänsterkritikern och att även hans motståndare noga följde med hans recensioner. Vid sidan om Tatu Vaaskivi kan Palmgren ses som den mest polemiska och samtidigt den mest intressanta av litteraturkritikerna på 1930-talet. Palmgren var även en banbrytare inom forskningen i finsk arbetarlitteratur.
Palmgren ansågs vara den folkdemokratiska rörelsens ledande kulturpolitiker och kulturteoretiker under en lång tid. Under hans tid i Vapaa Sana producerade han över 2 000 artiklar och medverkade i andra vänstertidningar med omfattande artiklar och recensioner. Han föreläste även i radion och höll tal och föredrag vid olika tillställningar inom FKP och DFFF. Palmgrens artiklar ansågs vara omfattande och faktaspäckade. En av Palmgrens mest uppmärksammade verk är hans kåserier som han publicerade under namnet "Pancho Villa”, senare under pseudonymen ”Hapan."[3]
Privatliv
[redigera | redigera wikitext]Palmgren var gift tre gånger: 1936–1953 med redaktören Irja Margareta Laurikainen, 1953–1979 med skådespelerskan och regissören Ilmi Aino Parkkari(fi) och från 1988 med Marja-Leena Vainionpää.[3]
Ett av Palmgrens barnbarn är författaren och skådespelaren Reidar Palmgren.
Bibliografi
[redigera | redigera wikitext]- Vallankumous ja vastavallankumous Saksassa (1937)
- Venäläinen romaaniperinne ja Neuvostoliiton kirjallisuus (1940)
- Sirola ja sivistyneistö, SKP taistelujen tiellä. Vuosikirja IV (1948)
- Suuri linja. Arwidssonista vallankumouksellisiin sosialisteihin (1948, andra upplagan 1976)
- Hapanta (1953, under pseudonymen Hapan)
- 30-luvun kuvat (1953, under pseudonymen R. Palomeri)
- Marxilaisen estetiikan kaksitasoisuus (1953, svensk översättning: Den dubbelbottnade marxistiska estetiken, publicerad samma år)
- Toivon ja pelon utopiat (1963)
- Työläiskirjallisuus (Proletaarikirjallisuus). Kirjallisuus- ja aatehistoriallinen käsiteselvittely (1965)
- Joukkosydän. Vanhan työväenliikkeemme kaunokirjallisuus I−II (1966)
- Maksim Gorki. Elämä ja teokset (1978)
Källor
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Raoul Palmgren, Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, Biografiskt Lexikon för Finland ID (urn.fi): 5085-1416928957691.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Leo van de Pas, Genealogics, 2003.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e f g h] ”Raoul Palmgren”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-5085-1416928957691 Hämtat 15 februari 2026.
Webbkällor
[redigera | redigera wikitext]- ”Raoul Palmgren”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-5085-1416928957691
|