Sällskapet för främjande av kyrklig själavård

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Sällskapet för främjande af kyrklig själavård, förkortat S. K. S., även kallat Själavårdssällskapet, var en förening och kyrkligt sällskap som bildades i Stockholm 1893.[1]

Iniativ till föreningen togs av rotemannen Karl Alm, och dess syfte var att koordinera volontärer för socialt arbete, inte minst med koppling till kyrkan. Man var i synnerhet verksam i Stockholms utkanter. Man ville bilda opinion för att bygga nya kyrkor, att dela på stora församlingar och anställa fler präster. Man ville också samla in pengar för att avlöna dessa präster. Man var i huvudsak verksam i församlingar som Maria Magdalena församling, Katarina församling, Brännkyrka församling, Kungsholms församling, Engelbrekts församling, Oskars församling, S:t Johannes församling, Solna församling, Spånga-Kista församling och Ösmo församling. Man uppförde kyrkor i Liljeholmen, Duvbo och Helgalunden, och även i Hagalund och Enskede.[2]

Som mest hade sällskapet två präster och en diakon. Man anordnade två större konferenser, en 1901 och en 1902, samt några mindre 1904, 1907 och 1913. 1904 grundade man även tidningen Församlingsbladet, som 1912 togs över av Diakonistyrelsen. Man bildade även Församlingsbyrån 1907, en förlagsverksamhet. 1914 började man samarbeta om att bygga kyrkor, kapell och församlingshus i arbetar- och industrisamhällen tillsammans med Diakonistyrelsen. I det samarbetet var man i huvudsak ansvarig för att samla in pengar och bygga kyrkor, i synnerhet flyttbara kyrkor. Den första flyttbara kyrkan byggdes 1900 i hörnet Thule- Frejgatorna i Vanadisområdet i norra delen av Johannes församling, benämnd Stefankapellet, 1904 flyttat till Liljeholmen,[3] en annan 1918 i Helgalunden.[2]

I slutet av 1910-talet hade sällskapet tusen medlemmar.[2] 1918 samgick sällskapet delvis med Svenska kyrkans lekmannaförbund.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]