Skelört

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skelört
Chelidonium majus bgiu.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningRanunkelordningen
Ranunculales
FamiljVallmoväxter
Papaveraceae
SläkteSkelörtsläktet
Chelidonium
ArtSkelört
C. majus
Vetenskapligt namn
§ Chelidonium majus
AuktorLinné
Utbredning
Chelidonium majus distrib.jpg
Hitta fler artiklar om växter med

Skelört (Chelidonium majus) är en flerårig växt som är den enda arten i skelörtsläktet i familjen vallmoväxter.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Skelörten blir mellan 25 och 85 cm hög och blommar från maj till augusti, med gula blommor, sittande i flocklika ställningar. Stjälken är upprätt och ihålig, nertill med utstående hår. Mjölksaften är orange och giftig.[1] Bladen är 2- till 3-pariga med en ren grön kal ovansida, medan undersidan är blågrön och glest hårig. Fröna är 1,4 mm stora, äggrunda och sprids av myror.

Den är ganska vanlig och trivs i näringsrik mark. Den kan påträffas på exempelvis gårdar, byar, stenmurar, lövskogshällar, kyrkogårdar och myrstackar. Dess utbredning i Norden sträcker sig till södra Finland, Sverige, små områden i södra Norge och i hela Danmark.

I botaniska böcker från 1800-talet angavs Allmän Kelidon som artens svenska namn, med regionala namnformerna Svalört och Sönnerdönnes.[2]

Medicinsk användning[redigera | redigera wikitext]

Skelörten har en kramplösande verkan på glatt muskulatur, särskilt på gallväggarna, men även i mag-tarmkanalen. Försök med skelört för behandling av migrän har visat sig ge symptomlindring. För utvärtes bruk används den som bot mot vårtor. Använd växtdel är hela växten ovanjord när den är i blom.[3]

Inga kända biverkningar föreligger upp till 5 g enligt Kommission E. Måttlig överdosering kan ge muntorrhet, diarré, illamående och kräkning. Vid kraftigare överdosering kan mag- och tarmkramper, yrsel och medvetanderubbning uppstå.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 76. ISBN 91-20-04445-3 
  2. ^ J.W.Palmstruch, Svensk Botanik, första bandet, andra upplagan, Stockholm 1815. Tillgänglig på Archive.org
  3. ^ [a b] Raimo Heino, Våra läkande växter – En naturlig väg till ett friskare liv, PRISMA 2001.

Externa länkar och källor[redigera | redigera wikitext]

Fyrtalig blomma hos skelört