Sophie Mereau

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sophie Mereau.

Sophie Friederike Mereau född 27 mars 1770 i Altenburg, död 31 oktober 1806 i Heidelberg, född Schubart, omgift Brentano, var en tysk författare under romantiken.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sophie Schubart växte upp under borgerliga omständigheter och fick en ovanligt god utbildning för en kvinna född på sjuttonhundratalet. 1793 gifte hon sig av ekonomiska skäl med juridikprofessorn Friedrich Ernst Carl Mereau som undervisade i Jena. Tillsammans fick de en dotter och en son.

Sophie var starkt influerad av romantikens frihetsideal och hade flertalet affärer med andra män, bland annat Friedrich Schlegel och Clemens Brentano. Efter sonens död 1801 skilde makarna sig, vilket var en av de allra första skilsmässorna i Sachsen-Weimar. Sophie fick, ovanligt för sin tid, vårdnaden om dottern och kunde tack vare sitt skrivande, som hon försörjde sig på, bygga upp ett nytt, självständigt liv.

1803 gifte Sophie, på grund av graviditet, om sig med Clemens Brentano. 1805 hon ett missfall och insjuknade som följd av detta, och ett år senare dog hon i barnsäng, 36 år gammal.[1]

Litteratur och filosofi[redigera | redigera wikitext]

Genom sin man kom Sophie i kontakt med författaren Friedrich Schiller, som såg hennes talang och uppmuntrade henne att publicera sina dikter, bland annat i tidskriften Die Horen. Schiller var en viktig samtalspartner för Sophie, som även som enda kvinnlig student deltog i Fichtes privata seminarier. Hon var kritisk mot en del av Fichtes idéer om kvinnor, och hennes första roman från 1974, Das Blütenalter der Empfindung (Känslornas blomstringstid) visar på hans inflytande såväl som skillnaderna i deras tänkande. Detta är den första romanen där Fichtes idé om autonomins metafysik sätts i verket för att berätta en kärlekshistoria, före bland andra Friedrich Schlegels Lucinde och Novalis Heinrich von Ofterdingen. Sophie Mereau inleder på så vis den romantiska diskursen kring äktenskapets metafysik som sedan kom att präglas av strikt androcentriska perspektiv.[2]

Mereau publicerade flertalet berättelser, essäer, dikter och två romaner. Hon var även redaktör för årsböcker och för tidskriften Kalathiskos, samt verksam som översättare från engelska, franska och italienska. Bland annat gav hon ut Giovanni Boccacios Fiametta i tysk översättning.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Das Blüthenalter der Empfindung (roman, 1794)
  • Amanda und Eduard (roman, 1797)
  • Gedichte (2 vol., 1800-1802)
  • Sapho und Phaon (roman, 1806)
  1. ^ Bremer, Bettina (1999). ”Sophie Mereau Brentano”. Vordenkerinnen. Zehn außergewöhnliche Lebensbilder 
  2. ^ Daub, Adrian (2012). Uncivil Unions. sid. 207. https://books.google.se/books?id=iQhXhPu6AosC&pg=PA207&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false