Stamton

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Stamtoner är tonserien C D E F G A B (där tonnamnet B används i svensk musikteorilitteratur sedan 1990-talet;[1][2][3][4] i flertalet andra nordiska och centraleuropeiska länder och i äldre svensk litteratur kallas tonen B för H[5]). Stamtonerna motsvaras av C-durskalan, som är en skala som utgör grunden för tonarten C-dur och parallelltonarten a-moll; vilka båda saknar fasta förtecken. På ett piano motsvarar stamtonerna de vita tangenterna. Övriga toner (motsvarande de svarta tangenterna) fås genom att man sänker eller höjer tonen med ett halvtonsteg. Alla toner som inte är stamtoner kallas härledda toner.

Stamtonerna noteras i notskrift:
Music ClefG.svgMusic 4c1.svgMusic 4d1.svgMusic 4e1.svgMusic 4f1.svgMusic 4g1.svgMusic 4a1.svgMusic 4b1.svgMusic 4c2.svgMusic End.svg

    C D E F G A H
B
C (tysk och trad. svensk beteckning)
(anglosaxisk beteckning; allt oftare använd i svensk kontext)


Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hans Grundberg, Visharmonisering, Ejeby förlag 1999. Använder B och B på sidan 52
  2. ^ Peter Mikkola "Musikteori I", Void Note AB 1999, Tryck Enskede Offset AB, Använder Bess och B. ISBN 91-973550-0-3
  3. ^ En liten bok om musikteori, Ehrlingförlagen, 2001 (förf. anges ej). Använder B och B.
  4. ^ Johan Holgersson och Daniel Möller, Musikteori I, Nacka musikklasser. Accessdatum 2008-09-08. För körundervisning. Använder Bess och B.
  5. ^ Bengt Ulin, Matematik & musik, Ekelund förlag (finlandssvenskt förlag), 2003. Använder B och H på sid 42, kvintcirkeln.