Staufenmauer

Från Wikipedia
Rest av Staufenmauer.
Utsträckning av Staufenmauer i den nuvarande stadsbilden (grönt)

Staufenmauer var en medeltida stadsmur i Frankfurt am Main som det idag bara finns rester bevarade av.

Staufenmauer på medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Staufenmauer (Staufermuren) byggdes i slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet[1], det vill säga under ätten Staufers regeringstid i det tysk-romerska riket (därav namnet). Den omslöt en yta på cirka 0.5 kvadratkilometer, motsvarande det nuvarande Frankfurt-Altstadt[2]. Om man jämför med den nuvarande stadsbilden så följde muren bland annat gatorna Grosser Hirschgraben och Holzgraben (jämför med bilden till höger).

Muren var ungefär 7 meter hög och 2 meter tjock och utmed murkrönet löpte en försvarsgång. Den hade tre huvudstadsportar: Guldenpforte, Bockenheimer Pforte och Bornheimer Pforte. Dessutom hade den sju mindre portar.

Staufenmauer på 1500-talet fram till idag[redigera | redigera wikitext]

I takt med att staden växte utanför murarna förlorade Staufenmauer alltmer i betydelse och i mitten av 1300-talet påbörjades bygget av en längre mur som även inneslöt den nya bebyggelsen. På 1580-talet började man riva upp luckor i Staufenmauer och så sent som på 1880-talet revs ett kvarvarande 500 meter långt parti av den östra delen av muren.

Idag finns det kvar ett 70 meter[3] långt avsnitt utmed Fahrgasse, som består av sammanlagt 15 rundbågar. Innan andra världskriget var denna rest av muren inte synlig, för den var inbyggd i hus på platsen och fungerade som brandvägg. När dessa hus förstördes av bomber kom muravsnittet fram i dagen igen och har idag blivit en av Frankfurts turistattraktioner.

Det finns dessutom kvar en mindre rest av muren på västsidan av Liebfrauenkirche.

Referenser och förklaringar[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Enligt Frankfurter Stadtbefestigung. Staufenmauer anger istället ”omkring 1180”.
  2. ^ Stadsdel i Frankfurt som innefattar den medeltida ”gamla stan”.
  3. ^ Häring, F.; Klein, H.-J. (1992). Hessen. DuMont Buchverlag. sid. 318 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Häring, Friedhelm; Klein, Hans-Joachim (1992). Hessen. DuMont Kunst-Reiseführer (10). Köln: DuMont Buchverlag. ISBN 3-7701-1033-1