Hoppa till innehållet

Stentoftenstenen

Från Wikipedia
Stentoftenstenen
Stentoftenstenen
Stentoftenstenen
SignumDR 357
Bl 3[1]
RAÄ-nr14:1(3)
OmrådeBlekinge
PlaceringSölvesborgs kyrkas vapenhus
Koordinater56°03′43″N 14°36′35″Ö / 56.06201°N 14.60971°Ö / 56.06201; 14.60971
Tillkomsttidcirka 520–700 e.Kr.

Stentoftenstenen (signum DR 357, alternativt signum Bl 3) är en runsten i Sölvesborg i Listers härad i Blekinge.[2][3][4] Inskriftens första del handlar enligt den allmänt godtagna tolkningen om ett blot,[5][6] och senare delen av inskriften är en förbannelseformel.[2][7] Inskriften gjordes cirka 520–700 på sen urnordiska med äldre futharken.

Runstenen ingår i den betydelsefulla gruppen Blekingestenarna, som tillsammans ger en i Nordens förhistoria unik bild av en politiskt och religiöst ledande ätt av namngivna män som möjligen var hövdingar i ett folkland före vikingatiden.[8]

Upptäckt och allmän karakteristik

[redigera | redigera wikitext]
Brev om fyndet från år 1864.

Stenen påträffades 1823 på Sölvesborgs slotts ägor nära Sölvesborgsviken.[9] Stenen stod länge i en kåltäppa som tillhörde Sölvesborgs slott, på en stenlagd markbit som hette Stentoften, helt nära den gamla borgruinen. Den var omgärdad av fem större skarpkantade stenar som bildade en femkant runt den.[8][9] Stenen kan ha ingått i ett större monument likt Björketorpsstenen tillsammans med andra resta stenar.[3]

Därefter flyttades stenen till Sölvesborgs kyrka. Den är placerad i kyrkans vapenhus. Utanför kyrkan står runstenen Sölvesborgsstenen, DR 356, som även den är flyttad hit.[10]

Stenen är av granit, 120 centimeter hög, 80 centimeter bred och 46 centimeter tjock.[3]

Datering

[redigera | redigera wikitext]

Stenen dateras till tiden mellan år 520 och 700 e.Kr.[11][2] eller 600–700[3]. Tiden kallas yngre germansk järnålder i dansk arkeologi och vendeltid i svensk arkeologi. Språket i inskriften brukar räknas som urnordiska, men det är sen urnordiska, stadd i förändring jämfört med den (åtminstone skenbart) enhetliga urnordiskan.[12]

Inskriften

[redigera | redigera wikitext]
Femte och sjätte raderna fortsätter på sidan av stenen.

Inskriften är huggen med den urnordiska futharkens runor och texten löper nerifrån och upp i sex rader, varav de tre sista böjer sig i en båge utmed stenens avrundade topp. Translitterering, normalisering och översättning anges här efter Samnordisk runtextdatabas via Riksantikvarieämbetets forskningsplattform Runor.

Runskrift (äldre futhark)[a]:

ᛅᛁᚢᚺᛡᛒᛟᚱᚢᛗᛦ
ᚾᛁᚢᚺᚨᚷᛖᛋᛏᚢᛗᛦ
ᚺᛡᚦᚢᚹᛟᛚᛡᚠᛦᚷᛡᚠᛃ
ᚺᛡᚱᛁᚹᛟᛚᛡᚠᛦᛗᛡ‐‐ᚢᛋᚾᚢᚺ‐ᛖ
ᚺᛁᛞᛖᛦᚱᚢᛅᛟᛅᛟᚠᛖᛚᛡᚺᛖᚴᛡᚺᛖᛞᛖᚱᛡᚷᛁᚾᛟᚱᛟᚾᛟᛦ
ᚺᛖᚱᛗᛡᛚᛡᛋᛡᛦᛡᚱᚷᛖᚢᚹᛖ(ᛚ)ᛡᛞᚢᛞᛋᛋᛡᚦᛡᛏᛒᛡᚱᛁᚢᛏᛁᚦ[b][13]

Translitterering av runinskriften:

§A niu hᴀborumz ¶
niu hagestumz ¶
hᴀþuwolᴀfz gᴀf j ¶
hᴀriwolᴀfz (m)ᴀ--u snuh-e ¶
hidez runono fe(l)(ᴀ)h ekᴀ hed¶erᴀ §B ginoronoz
§C herᴀmᴀlᴀsᴀz ¶ ᴀrᴀgeu we(l)ᴀduds││sᴀ þᴀt §D bᴀriutiþ[c][2]

Normalisering till urnordiska:

§A Niu habrumz,
niu hangistumz
Haþuwulfz[d] gaf j[ar],
Hariwulfz … …
haidiz runono, felh eka hedra §B ginnurunoz.
§C Hermalausaz argiu, Weladauþs, sa þat §D briutiþ.[2]

Översättning till engelska:

Nine bucks,
nine stallions,
Haþuwulfar gave fruitful year,
Hariwulfar …
I, master of the runes(?) conceal here §B runes of power.
§C Incessantly (plagued by) maleficence, (doomed to) insidious death (is) he who this §D breaks.[e][2]

Översättning av raderna 1–3 till svenska:

Med nio bockar
med nio hingstar
gav Haþuwolfʀ gott år.[5]

Översättning av rad 4 till svenska:

Hariwulfʀ…[14]

Översättning av raderna 5–6 till svenska:

Jag runornas mästare döljer här kraftfulla runor.
Oavbrutet behäftad med arghet hemfallen till död genom trolldom är den som bryter detta minnesmärke.[15]

En äldre tolkning anges också av Samnordisk runtextdatabas (via Riksantikvarieämbetets Runor). Den äldre tolkningen tolkar inskriftens inledande ord annorlunda:

Translitterering:
§A niuhᴀborumz ¶
niuhagestumz ¶
hᴀþuwolᴀfz gᴀf j ¶ hᴀriwolᴀfz (m)ᴀ--u snuh-e ¶
hidez runono fe(l)(ᴀ)h ekᴀ hed¶erᴀ §B ginoronoz
§C herᴀmᴀlᴀsᴀz ¶ ᴀrᴀgeu we(l)ᴀduds| |sᴀ þᴀt §D bᴀriutiþ

Urnordiska:
§A <niuha>borumz
<niuha>gestumz
Haþuwulfz gaf j[ar],
Hariwulfz … …
haidiz runono, felh eka hedra §B ginnurunoz. §C
Hermalausaz argiu, Weladauþs, sa þat §D briutiþ.

Engelska:
§A (To the) <niuha>dwellers (and)
<niuha>guests
Haþuwulfar gave full year,
Hariwulfar …
I, master of the runes(?) conceal here §B runes of power.
§C Incessantly (plagued by) maleficence, (doomed to) insidious death (is) he who this §D breaks.[2]

Mellanslagen i translittereringarna finns ej i inskriften, utan är en del av den runologiska tolkningens uppdelning i ord. Radbrytningarna efterliknar inskriftens rader och har satts in för att göra texterna överskådliga.

Nutidsspråket i några av översättningarna är engelska, eftersom Riksantikvarieämbetet auktoriserar vetenskapligt relevanta publicerade översättningar oberoende av språk.

I translittereringar och normaliseringar syns skrivtecknen z och ʀ. De är historiskt samma fonem, skrivet omväxlande med runorna ᛉ och ᛦ före den yngre futharken. Ett ursprungligt urgermanskt /z/‑fonem blev i senare urnordiska någon annan sibilant, ofta kallad ”palatalt r”,[16] Dess ljudvärde inte är exakt känt, men har legat nära /r/‑fonemet, eftersom fonemen sammanföll på vikingatiden.[16] I analys av urnordiska inskrifter växlar bruket mellan att återge ᛉ med z eller ʀ. Flertalet publikationer om Stentoftenstenen använder ʀ.[f]

Tecknet alinea ¶ betecknar radbyte, och §A–§D betecknar inskriftsytor.[17] Bindestreck ‐ betecknar oläsbar runa.[17] Parenteser ( ) runt en bokstav i translittereringen betecknar en skadad runa som kan tydas med viss säkerhet.[17] Tecknen || betecknar dubbelläst runa.[17] Tecknen < > betecknar, i normalisering och översättning, runföljd som inte kan tolkas i en för övrigt tolkad inskrift; inom vinkelparentesen står runföljden translittererad.[17]

Tolkning

[redigera | redigera wikitext]

Första delens tolkning

[redigera | redigera wikitext]

I tolkningshänseende består inskriften av tre delar. Runologer hade länge svårt att tyda första delen av inskriften. År 1989 framlade Lillemor Santesson en nytolkning, som i det närmaste har skapat konsensus bland runologer.[8][3][6][13]

niu hᴀborumz ¶ niu hagestumz ¶ hᴀþuwolᴀfz gᴀf j

Niu habrumz, niu hangistumz Haþuwulfz gaf j[ar].

Med nio bockar, med nio hingstar, gav Haþuwolfʀ gott år.

De viktigaste punkterna i Lillemor Santessons tolkning är följande.

  • niu tolkas, liksom i några tidigare tolkningar, som räkneordet nio.[5]
  • hᴀborumz tolkas som (sen) urnordisk dativ pluralis *haƀrumʀ av *haƀrʀ,[g] *urgermanska *haƀraʀ, ”bock”.[5] Vokalen ‑o‑ ses som en epenteitisk vokal, även kallad svarabhaktivokal (inskottsvokal), och ordet kan skrivas hᴀborumz för att visa detta.[5][h] Detta är den enda punkt där nytolkningen av inledningsraderna inte följer nutida kunskap om vilka fonemsegment som ingick i de föreslagna urnordiska ord som nytolkningen grundas på.[5][6] Mot nytolkningen har invänts, att på andra ställen i inskriften används runan ᴀ (ᛡ) för inskottsvokal, inte ‑o‑ (ᛟ).[6] Runan ᴀ används epentetiskt i runföljderna ‑lᴀf‑ (hᴀþuwolᴀfz, hᴀriwolᴀfz), ‑rᴀg‑ (ᴀrᴀgeu) och ‑bᴀr‑ (bᴀriutiþ).[6] Det sista fallet (‑bᴀr‑) har ansetts viktigt, eftersom de omgivande konsonanterna kring inskottsvokalen vore samma som i hᴀborumz; två olika tecken för inskottsvokal i identiska omgivningar vore osannolikt. Detta är dock endast skenbart enligt Michael Schulte; i bᴀriutiþ uttalades fonemet /b/ som en klusil, i hᴀborumz uttalades fonemet /b/ som en frikativa.[6] Den frikativa allofonen av /b/‑fonemet kan antagas ha gett en inskottsvokal med en å‑ljudsaktig kvalitet, vilken skrevs ‑o‑ (ᛟ) av runhuggaren, enligt Schulte.[6] Lillemor Santesson framförde den likartade förklaringen att den efterföljande vokalen ‑u‑ i hᴀborumz kan ha ha påverkat inskottsvokalens kvalitet i riktning mot ‑o‑.[5][i]
  • hagestumz tolkas som dativ pluralis av ett ord motsvarande urgermanska *hangistaʀ, ”hingst”.
  • Likheten mellan de fem första runorna i första och andra raden (niuhᴀ och niuha) har föranlett forskare att tro, att det är samma ord. Runföljden niu, nu tolkat som ordet nio, upprepas förvisso, men i hᴀ och ha finns en skillnad i a‑ljudet. Runan som translittereras ᴀ har utvecklats ur den gamla j‑runan, som hette *jāra (”god årsväxt”, ”år”), därför att uddljudande j‑ föll.[12] Första ljudet i runors namn var det ljud som runan betecknade, och när fonemet /j/ försvann i nordiska språk började *āra/āra (utvecklat ur *jāra) att beteckna ett a‑ljud genom systemtvång.[j] Stentoftenstenens skapare använde den nya ᴀ‑runan för onasalerat a‑ljud, och den gamla a‑runan *ansuz, för nasalerat a‑ljud; vokalen i namnet *ansuz (åsagud, asagud) blev nasalerad på grund av den efterföljande nasala konsonanten.[12][5] I hagestumz är a‑ljudet nasalerat, och n‑ljudet före det homorgana ‐g‑ skrevs inte ut, vilket är vanligt i runinskrifter.[5][6]
  • Både hᴀborumz ”bockar” och hagestumz ”hingstar” står i instrumental dativ; blotherren Haþuwolfʀ blotar med nio bockar och nio hingstar.[5]
  • Runföljden gestumz har varit ett problem för runologer.[3][5] De har tolkat det som dativ pluralis av ”gäst”, som fanns som gastiz på ett av Gallehushornen.[3][5] Stavningen gestumz skulle ha tytt på ett oväntat tidigt i‐omljud; Lillemor Santessons nytolkning undanröjer den svårigheten.[3][5]

Begreppsrunan ᛃ *jāra

[redigera | redigera wikitext]

Slutet av inledningen, runföljden hᴀþuwolᴀfz gᴀf j, nusvenska ”gav HaþuwolfR gott år” fordrar ingen nytolkning. Sedan tidigare råder konsensus om att satsen slutar med ett ideogram, en så kallad begreppsruna som representerar sitt namn snarare än ett ljudvärde: den satsslutande runan ᛃ, translittererad j, står för det äldre urnordiska namnet för runan, rekonstruerat som *jāra, vilket sedermera utvecklats till år (kognat med engelska: year och tyska: Jahr där j‑ljudet finns kvar) och avledningen äring.[8] Runan ᛃ *jāra avsåg snarast det senare, alltså ”(god) årsväxt samt årsskörd”, eller ”gott år”.[8]

Nytolkningens betydelse

[redigera | redigera wikitext]

Nytolkningen har språkliga förtjänster: den förutsätter en naturlig användning av runorna för de två a‑ljuden, den löser det språkljudskronologiska omljudsproblemet och är sakligt begriplig.[6] Detta har lett till vid acceptans bland experter.[6] Talet nio och offrandet av djur anknyter till vittnesbörd om germanska härskare som blotledare och till uppgifterna om bloten vid Uppsala tempel.[8][5][6]

Andra tolkningsförslag för första delens inledande ord

[redigera | redigera wikitext]

En minoritet av runologer har vidhållit andra tolkningsförslag av inledningsraderna niuhᴀborumzniuhagestumz.[6] Ottar Grønvik höll med om att inskriften handlar om ett offer, men menade att det första ordet i dativ vore hā-burum ”högborna, högättade unga män”, och att det andra ordet i dativ syftade på samma nio personer, alltså ett människooffer. Han uttydde också ordet hlé (”skydd”, ”fred”, nysvenska lä) i den av andra runologer outtydda fjärde raden, som enligt Ottar Grønvik skulle betyda att Hariwolfʀ skulle ge skydd.[18]

Hermann Reichert försvarar den äldre uppfattningen, att de två orden i dativ icke är offrade människor; han menade att orden syftar på kolonisatörer på Listerlandet: ”nya bönder” och ”nya gäster”, som ges god äring, alltså att orden skulle stå i dativens huvudfunktion (mottagare) snarare än i instrumentell dativ.[19] Denna minoritetsuppfattning redovisas av Riksantikvarieämbetet ovan.

Andra och tredje delarna

[redigera | redigera wikitext]

Den andra delen, hᴀriwolᴀfz (m)ᴀ--u snuh-e, innehåller med säkerhet namnet Hariwolfʀ, men resten av meningen där Hariwolfʀ är subjekt har inte kunnat tydas.[8] Några runor är skadade och otydliga.[8]

Om den tredje delen, hidez runono fe(l)(ᴀ)h ekᴀ hed¶erᴀ §B ginoronoz §C herᴀmᴀlᴀsᴀz ¶ ᴀrᴀgeu we(l)ᴀduds││sᴀ þᴀt §D bᴀriutiþ, finns sedan länge konsensus om meningen och avsikten, även om många grammatiska detaljer och ord kan tydas olika: avslutningen är en förbannelse över den, som förstör minnesmärket.[3][6]

Om andra och tredje delarna har alltså inga omvärderingar gjorts i modern tid; i den andra inskriftsdelens fall beror det på att någon tydning och någon konsensus aldrig uppnåtts.

Tolkning av personnamn

[redigera | redigera wikitext]

Runstenens personnamn har dels tolkats etymologiskt, dels har forskare diskuterat de urnordiska namnens motsvarigheter i fornnordiska och i nutida nordiska språk.

Personnamnens etymologier

[redigera | redigera wikitext]

Runstenens två personnamn följer två forngermanska namngivningsprinciper inom ätter: allitterationsprincipen och variationsprincipen som har den ditematiska namngivningsprincipen som förutsättning.[20][21][8]

Inskriftens två personnamn hᴀþuwolᴀfz och hᴀriwolᴀfz allittererar på h‑. När man bortser från svarabhaktivokalen ‑ᴀ‑ är det tydligt, att det senare ledet i de ditematiska namnen är det klassiskt urnordiska wulfaz (ulv, varg), som på inskriftens sena urnodiska stadium blivit ‑wolfz, eller ‑wolfʀ med en annan normalisering.[12]

Förledet haþu‑ motsvarar fornisländska hǫd (kamp, strid)[12] Förleden i hᴀriwolᴀfz (normaliserat Hariwulfʀ[8] eller Hariwulfz[2]) betyder (krigs)här.[12][21]

Personnamnens former under andra tidsskeden

[redigera | redigera wikitext]

I vetenskapliga utredningar om forntida nordiska personnamn på runstenar och i populariseringar framläggs ofta säkra eller hypotetiska utsagor om namnens fonologiska form under senare tidsskeden och under urnordiskans utvecklingsstadier före att inskriften skapades. Namnet hᴀþuwolᴀfz, normaliserat Haþuwulfʀ[8], Haþuwulfz[2] eller Haþuwolfʀ[5], hade i klassisk urnordiska formen Haþuwulfaʀ[12], och utvecklades möjligen i fornnordiska till det belagda namnet Hálfr (isländsdsk stavning),[12] vilket på nutida fastlandsnordiskt språk bleve det icke belagda Hålv[18][k]. En försiktigare hypotetisk modernisering är Hådulv.[18][22][l]

Det vanligare[12] namnet hᴀriwolᴀfz, normaliserat Hariwulfʀ[8] eller Hariwulfz[2], i urnordisk form Hariwulfaz,[23] utvecklades i fornnordiska till Herjólfr (isländsdsk stavning),[12] vilket på nutida fastlandsnordiskt språk hypotetiskt bleve Härjulv[22] Herjolv[18] eller Härjulf[24].

Blekingestenarna

[redigera | redigera wikitext]

Stentoftenstenen är den centrala urkunden i en grupp på fyra runinskrifter som ger en bild av det första skriftlig belagda väldet i Norden, ett hövdingadöme eller småkungadöme med centrum i Listerlandet.[8] En ätt, som omfattade tre namngivna personer, har sannolikt haft politisk makt och har lett kulten (blotet) för god äring; se Blekingestenarna.[8]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ Om inte runtecknen nedan syns behövs ett unicode-typsnitt i din webbläsare eller operativsystem som stödjer unicode-runor (unicode 3.0).
  2. ↑ Runskriften återges ej helt nöjaktigt på grund av tekniska begränsningar.
  3. ↑ Indelningen i rader blir olika beroende på hur man räknar när texten fortsätter över stenens kanter.
  4. ↑ I normaliseringar skiftar bruket av återgivningen av ‑wolf‑; vissa normaliseringar normaliserar till äldre urnordiska ‑wulf‑, andra har ‑wolf‑ efter inskriftens stavning.
  5. ↑ Den engelska översättningen följer, med avseende på inledningsraderna (bine bucks, nine stallions), den senare (nyare) av de två översättningar som anges av Samnordisk runtextdatabas via RAÄ:s Runor.[2]
  6. ↑ I translitterering och normalisering av vikingatida inskrifter återges ᛦ (som troligen utvecklades ur ᛉ) med ʀ. Runan ᛦ användes senare på medeltiden ibland för /y/–fonemet på grund av sitt namn, yr.
  7. ↑ Asterisk * betecknar rekonstruerad, icke belagd form.
  8. ↑ I en tid utan rättstavning tyckte sig inskrifters skapare höra vokaler inne i konsonantkluster.
  9. ↑ Michael Schultes påpekande är en självständig förbättring av Lillemor Santessons nytolkning.
  10. ↑ I västgermanska språk finns j‑ljudet kvar: år och ok heter year, yoke på engelska och Jahr, Joch på tyska. När svenska ord i dag börjar på j‑ljud har ljudet uppkommit senare, som i jord av urnordiska *erđu.
  11. ↑ Namnets förkortning till Hálfr är ett exempel på den nedslipning av tvåledade namn som sker efter urnordiskt tid.[12] Nedslipningen fortsatte fram till nya tiden; se Bondenamn.
  12. ↑ Mindre nöjaktiga moderniseringsförslag är Adolf Noreens Hadulf och Otto von Friesens Half.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ ”Runinskrifter.net | Andra schemata”. runinskrifter.net. https://www.runinskrifter.net/alt. Läst 20 februari 2025.
  2. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Runinskrift DR 357 i senaste (2020) utgåvan av Samnordisk runtextdatabas (tillgänglig via Riksantikvarieämbetets söktjänst Runor), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
  3. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ”Bl 3: Stentoften-sten” (på danska). Runer.ku.dk. Köpenhamns universitet. https://runer.ku.dk/q.php?p=runer/genstande/genstand/353. Läst 15 februari 2025.>
  4. ↑ ”Runinskrifter.net –DR 357”. Runic Inscriptions Through Time & Space. runinskrifter.net. https://www.runinskrifter.net/signum/DR/357. Läst 20 februari 2025.
  5. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Lillemor Santesson, "En blekingsk blotinskrift: en nytolkning av inledningsraderna på Stentoftenstenen. Fornvännen, årgång 84 1989. Sidorna 221–229.
  6. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 Michael Schulte, ”Ein kritischer Kommentar zum Erkenntnisstand der Blekinger Inschriften”. Zeitschrift für deutsches Altertum und deutsche Literatur, band 135, häfte 4, 2006. Sidorna 399-412.
  7. ↑ Runinskrifter i Sverige, Sven B. F. Jansson, sid 26, Almqvist & Wiksell Förlag AB, 1984, ISBN 91-20-07030-6
  8. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 Henrik Williams, §2 i Eva Nyman Henrik Williams, uppslagsordet ”Lister” i Rosemarie Müller, Heinrich Beck och Dieter Geuenich (redaktörer) Duisburg Heiko Steuer,Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, andra upplagan, band 18. Berllin och New York 2001. Sidorna 508–512.
  9. 1 2 ”Runstenarna vid Sölvesborgs kyrka”. fotevikens museum. Arkiverad från originalet den 25 april 2018. https://web.archive.org/web/20180425203405/http://www.fotevikensmuseum.se/sweden/blekinge/solves/solve.htm. Läst 30 mars 2016.
  10. ↑ ”Runinskrifter.net – DR 356”. www.runinskrifter.net. Arkiverad från originalet den 10 augusti 2020. https://web.archive.org/web/20200810012809/https://www.runinskrifter.net/signum/DR/356. Läst 18 september 2019.
  11. ↑ Lisbeth Imer, Runer og runeindskrifter. Kronologi, kontekst og funktion i Skandinaviens jernalder og vikingetid. Köpenhamn 2007.
  12. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Sven B. F. Jansson, Runinskrifter i Sverige. Stockholm 1984. Sidorna 20–22. ISBN 91-20-07030-6.
  13. 1 2 ”Stein von Stentoften” (på tyska). RuneS – „Runische Schriftlichkeit in den germanischen Sprachen“. Niedersächsischen Akademie der Wissenschaften zu Göttingen. https://runesdb.de/find/92. Läst 16 februari 2025.
  14. ↑ Antonia Hellstam, Ulvarna i gränslandet. Fyra blekingska runstenar i social kontext. Lunds universitet 2014. Sidan 12.
  15. ↑ Hans Milton, Listers och Sölvesborgs historia: den förhistoriska och den danska tiden. Sölvesborg 1994. Sidan 58. Citerad i Antonia Hellstam, Ulvarna i gränslandet. Fyra blekingska runstenar i social kontext. Lunds universitet 2014. Sidan 12.
  16. 1 2 Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 25.
  17. 1 2 3 4 5 ”Begrepp och principer”. Runor. Riksantikvarieämbetet. https://www.raa.se/hitta-information/runor/begrepp-och-principer-for-translitterering/. Läst 14 februari 2025.
  18. 1 2 3 4 Olof Sundqvist, Freyr’s offspring: Rulers and religion in ancient Svea society. Uppsala 2002. ISSN 0439-2132. ISBN 91-554-5263-9
  19. ↑ Hermann Reichert, ”Vier Miszellen zum Urgermanischen und ’Altrunischen’”. Zeitschrift für deutsches Altertum und deutsche Literatur, årgång 132, häfte 3, 2003. Sidorna 335–356
  20. ↑ ”ditematisk”. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/article/ditematisk. Läst 17 februari 2025.
  21. 1 2 Roland Otterbjörk: Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 29. Stockholm 1964.
  22. 1 2 Sven B. F. Jansson, Runes in Sweden. Stockholm 1987. ISBN 91 7844 067 X
  23. ↑ Lena Peterson, Lexikon över urnordiska personnamn. Institutet för språk och folkminnen 2004.
  24. ↑ Otto von Friesen, Lister‐ och Listerby‑stenarna i Blekinge. Uppsala 1916.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Stentoftenstenen&oldid=58833734”